På riktigt 2009. Och framåt.

RIP PÅ RIKTIGT 2009!

2011-09-11T16:14:00.003+02:00

Idag stänger jag den här bloggen. Eller alltså stänger och stänger, jag konsumentupplyser vänligt att det är dags att flytta. Jag har nämligen hittat lösenordet till gamla bloggen, den där allt bloggande började i slutet på 2005, och jag tycker att det vore himla fint att ha alla mina år samlade på samma ställe. Och eftersom jag, personligen, anser att schmarro.blogspot.com är en bättre adress än pariktigt2009.blogspot.com, så har jag lagt allt krut på sistone på att importera alla mina historiska bloggar tillbaka till den.

Med andra ord: det är där jag håller till från och med idag. Vill ni fortsätta följa mig är det alltså en god idé att slänga in den nya rss-feeden i era google readers eller bloglovin eller vad ni nu använder. Här är den.

(Och, vill ni ta tillfället i akt att slippa mig och mitt tjat om pms, hästar, amatörpsykologi, tv och sånt, ja då är det er lucky day, sort of. För den här bloggen is no more. Inget mer kommer hända här. Alls! Den dör! DÖDEN DÖR!)

Så okej. Strax hej, för nu, för här. Men först några korta om vad som hänt i mitt liv sedan den här föddes. Vid årsskiftet 2009 var jag alltså singel. Jag hade mer eller mindre ägnat åren 2006-2008 till något slags introspektion och började komma ut på andra sidan, kändes det som. Att vara ensam var inte längre världens läskigaste och herregud, det gick ju till och med att komma över ett heartbreak eller två. Jag hade en finare och ärligare relation till mina föräldrar än jag haft så länge jag kan minnas. Jag hade en del nya vänner, en del gamla, hade ett jobb som var roligt och givande. Saker och ting började helt enkelt kännas lite mer verkliga igen. Men det var fortfarande som att jag ganska ofta fick stanna till och fråga mig hur det låg till PÅ RIKTIGT, hur jag PÅ RIKTIGT kände inför det ena (eller andra eller den ena eller andra). Det var liksom inte high road till magkänslan ännu men började närma sig. Jag ville vara mer på riktigt och låtsas mindre och uppmuntra mig själv och andra till detta och tja, därav namnet.

På våren 2009 snubblade jag in i en lång person som kom att bli min kille och är det än idag. Det var märkligt, en högoddsare på många sätt, men himlan fint. Och lärorikt. Jag övade på att vara nära på ett nytt sätt och att behålla mig själv i detta. Att liksom inte vara 100% underlägsen och anpasslig eller 100% överlägsen och flyktig, så att säga. Att hitta ett mellanting, något riktigt, där också. Jag hittade tillbaka till ridningen efter 16 års uppehåll och fattade till slut att det finns andra saker som är roliga än att dricka och dansa. OBS mycket viktig insikt, skojar ej nu. I alla fall. Antar att det bara är att säga hej då nu, och att vi ses på andra sidan. Om ni vill.

HEJDÅ! (--->; schmarro.blogspot.com)

This monkey's gone to church (=heaven)

2011-09-10T11:00:00.005+02:00

Nä men om man skulle ta och gå på lite dop då. Det är vid sådana här tillfällen det är som mest tydligt att jag aldrig köper kläder: alla mina "festligare" plagg är liksom... så gamla! Så fula! Så lumpiga, på något sätt. Och eftersom man (jag) använder "festliga" plagg så sällan vet jag prick när jag senast hade det. Som klänningen jag sitter i nu till exempel. Det var två somrar sedan jag senast använde den. Inte ens då var den i närheten av ny. Aja. Somethings gotta give eller hur man nu säger och vad det nu betyder. I alla fall. Det är lite synd att jag fick ett psykutbrott i morse, en diskussion på tal om sthlms bostadsmarknad spårade ur här hemma och jag fann mig själv skrikande, alltså ni vet när man skriker utan hejd så att det gör ont i strupen efteråt, på min kille. En gång skrek jag ett helt hysteriskt tjut som betydde TYST men bara lät GAAAAIIIAAAH. Hur som helst. Nu har jag lite ont i halsen samt lite svullna ögon men vi är sams igen. Måste köpa en sistaminutenpresent till Julian, som snart heter så även inför "Gud". OKEJ NU HAR JAG BRÅTTOM HEJDÅ.

Maria Plaza, farväl

2011-09-09T08:21:00.004+02:00

Ikväll säger vi hejdå till Maria Plaza, betongklumpen på Wollmar Yxkullsgatan där jag bodde under åren 2002 till 2005. För er som inte vet: Maria Plaza är, nej jag menar var, ett grått fult hus nära Mariatorget i Stockholm där unga människor som inte stått i bostadskö i hundra år eller hade någon miljon att köpa lägenhet för kunde få små lägenheter till rimligt pris och kort kötid. Man behövde vara under 26 år, vill jag minnas, och faxa in ansökan och gå på en intervju och så var saken nästintill biff. Jag bodde i tre lägenheter i detta hus under denna tid. Först en tvåa som min dåvarande kille delade med en kompis. Sedan en egen liten etta. Sedan en gemensam tvåa som egentligen var två sammanslagna ettor. Sedan tog det slut och jag flyttade ut och hankade runt i andrahand några år. Hur som helst. Ikväll säger vi adjö till Maria Plaza för alltid. Genom en fotoutställning och diskussion. Själv tänkte jag fira minnet av detta ställe med, tja, några minnen från detta ställe.

1. Maria Plaza var mitt första hyreskontrakt i Stockholm. Efter några år i diverse märkliga bostadslösningar där ett pyttelitet rum utan egen toa eller kök kunde kosta 5000 kronor i månaden, eller ett hörn av min fasters vardagsrum, fick jag äntligen ett "hem".

2. På våning 2 - 5 bodde alltså "ungdomar" men på bottenplan bodde äldre herrar som, tror jag vi kan säga, erbjudits en sista chans. De var alla gamla (narkomaner eller) alkoholister som gått och blivit, tja, riktigt gamla. Vid tiden på månaden när soc kom festades det till där nere, när soc inte kom var det ganska stillsamt. Det fanns en matsal på plan 1 där de serverades frukost och lunch. Några av dem lärde man känna. Där fanns Harvey som var husets skojare. Där fanns Curre som lagade bilar på gården dag som natt. Där fanns också en kvinna, minns inte hennes namn men eventuellt Viola, som inte bodde i huset men alltid hängde där, i porten. Hon låtsades alltid stå och spegla sig eller kamma sig när man gick förbi henne, som att hon bara stannat till vid en spegel lite plötsligt innan hon skulle gå vidare. Hon dog sen. Det satt en annons uppklistrad i porten som "vännerna på Maria Bostadshotell" satt in, och upp.

3. I Maria Plaza såg jag min första, men inte sista, heroinspruta. En kvinna satt i tvättstugan en dag när jag tvättade och sade att hon bara behövde byta byxor någonstans. Det gick bra, sade jag och började hänga min tvätt. När jag vände mig om någon minut senare satt hon med en spruta i foten.

4. I Maria Plaza blev jag av med två cyklar inom loppet av ett år. Omöjligt att behålla dem där, trots många lås.

5. I Maria Plaza lärde jag känna nya vänner och bodde nära gamla. Där bodde både Frida, min kille, hans roomie, Morten och Daniel och My och framförallt Tårtan, finaste Tårtan som jag dessutom jobbade med på den tiden. Det var nästan alltid någon som välkomnade till filmkväll eller förfest om man var sugen på det. Man behövde aldrig vara ensam. Aldrig.

6. På söndagarna åt vi pizza på Ricardos, på Timmermangsgatan. Världens godaste pizzor. Kan sakna dem fortfarande.

7. En gång gick en halvgalen man fel och satte sig i Fridas lägenhet när hon var ute för att hämta tvätt. När hon kom tillbaka till sin lägenhet satt han på hennes sängkant och åt en banan ur hennes fruktskål. Han gick inte riktigt att resonera med, så Frida gick ut och ringde polisen för att få hjälp att få ut honom ur lägenheten. När hon försökte återvända hade han rest sig upp, gått ut hallen, och låst. På något sätt anlände polisen och på ett annat fick de upp dörren. Frida var mycket skakad när det hände men i efterhand är något av det roligaste jag vet bilden av, som hon berättade det, poliserna som står och skriker mot mannen som stillsamt äter en banan: SLÄPP BANANEN. NU SLÄPPER DU BANANEN.

8. När det blev slut med min kille och jag behövde flytta ut omgående hade jag inte exakt någonstans att bo. Så jag flyttade ned en våning, till Fridas 21-kvadratare och sov helt sonika i hennes säng på ca 90 cm. That's friendship. That's Maria Plaza.

Äntligen!

2011-09-08T21:35:00.001+02:00

Blogger for iphone is here. Hurra!

Igår = the cozyness

2011-09-08T19:59:00.001+02:00

Tre min före rida: har håll = fail

2011-09-08T19:58:00.001+02:00

Bonde söker fru, avsnitt 1

2011-09-08T07:42:00.003+02:00

Igår, efter att ha känt Snipan i tretton månader och varit god vän med honom åtminstone tio, blev jag äntligen bjuden hem till honom för första gången. Observera gärna att vi bott grannar, bokstavligen (två portar) talat, all denna tid och ni förstår märkligheten i att jag aldrig varit där. Hur som helst. Igår var det premiär, inte bara att få hälsa på Snipan utan också för Bonde söker fru. Som vi väntat på detta. Ända sedan i våras då man fick se åtta kandidater har vi väntat och väntat och väntat. Och nu. Äntligen. Kvällen till ära hade Snipan köpt chark och ostar och jag åt mig mätt på en cheddar som vore den en varmrätt. Han hade även tavlor på ungefär varenda centimeter på sina väggar. Det var hemskt mysigt hos Snipan. Jag kände mig hemma direkt (bad om extranyckel men fick ej???) och valde sängen som plats att se Bonde på. Och nu till själva teven.

Bonde söker fru har ju lite av det problemet (och det nog därför jag missat det alla säsonger utom förra och förrförra) att det första avsnittet är rätt trist. Linda ska åka runt i sina snygga ben och gummistövlar till alla åtta kandidaterna och berätta för fyra av dem att de ska få vara med i programmet, och fyra av dem att de får INTE vara med i programmet, men här har du en brevhög, varsågod, ring en av tjejerna/killarna så får du en dejt i alla fall. Som tittare skiter man lite i de som inte ska vara med i programmet. Det är inte superspännande att veta att de ska ringa någon och få sig en dejt. Men vill liksom redan på en gång börja fokusera på de som ska vara med i programmet, man vill klura ut vad de har för tjej- killsmak, man vill gissa hur det kommer utvecklas med dem senare i säsongen, man vill börja lära känna dem helt enkelt. Men det får man alltså inte i Bonde söker fru, avsnitt ett. För då ska det ringas en jävla massa samtal och hälsas på en jävla massa bönder.

Nåväl. Nu finns dock ingen anledning till misströstan eftersom detta kommer ordna upp sig redan i nästa avsnitt, med buller och brak (och speeddating! kanske det bästa på hela säsongen!) dessutom, men lite trist är det allt. Om vi ska säga något om urvalet av bönder som kommer att vara med i säsongen så vet jag inte om de räknar på vem som fått flest brev eller vem som TV4 tror är mest spännande för tittarna att följa, eller om det helt enkelt varit någon omröstning någonstans. Jag kan tänka mig att TV4 blev lite brända förra säsongen då det var så många... tja hur ska vi säga detta... orginal, med, som liksom inte var på ställen i sina liv då de ens KUNDE hitta någon att "älska och ha det fint med". De var socialt missanpassade, några av dem, och det blev ju helt enkelt lite för mycket av lyteskomik och för lite av människor skildrade med värme. Så nu har fyran alltså satsat på lite mer "normala" bönder inför i år, det är ett som står tydligt. Och det är också orsaken att det är lite svårare att beskriva de som kommit med redan efter första avsnittet, men här kommer ett försök.

Bonde 1 är kanske 26 år, kommer från Gotland, är jättesöt på ett lite magert/baltiskt sätt, verkar helt genomgod och liksom man vill bara krama honom och önska honom lycka till. Känns inte som att han kommer bjuda på något fulspel om vi säger så. Antagligen heter han Martin eller liknande och tja, har ej mkt att säga om honom ännu.

Bonde 2 har jag ett extra öga på eftersom han är hästman. Egentligen tror jag inte alls att han är bonde, jag tror att han livnär sig på sina hästar (tävlar, säljer, tränar andra hoppryttare) och kanske inte på något slags jordbruk, men han har alltså gissningsvis kvalat in i programmet pga är "snygg" och "ladies man" och "rik" och liksom en riktigt "dude". Observera alla citattecken. Han är alltså inte SNYGG men tja, han är en sån som kanske kör runt i en cab med en tjusig blondin vid sin sida, på typ Stockholmsveckan i Båstad. Ungefär så tänker jag om honom, SAMTIDIGT som jag får för mig att han verkligen är en "god person" (haha!) och liksom kanske egentligen letar efter något genuint. Dessutom misstänker jag honom för att i sin historia ha valt supersnygga superbestämda tjejer som liksom bestämt över honom och att han kanske skulle behöva lära sig att "blomma ut" mer som person. Det här tror jag kan bli spännande, helt enkelt. Men det beror alldeles på vad han gör för urval när det kommer till speeddejtingen nästa vecka, det kan också bli superförutsägbart och gäspigt. Men jag har en bra känsla inför honom. Jag tror många kommer störa sig. Själv tänker jag gilla until proven wrong. Och han har ju så fina hästar.

Bonde 3 har jag noll att säga om. En snäll gammal man? Mild, gråhårig, eventuellt jobbar han med får eller ulltröjor.

Bonde 4 är ytterligare en favorit. En lesbisk tjej som verkar urgullig och nu slår det mig att därmed söker 100% av bönderna tjejer i år? AMEH! Hallå varsch är killarna som söker tjärlek och ska vara helt tafatta i någon annans hus? Aja i alla fall. Tjejen: verkar fin, rolig, bra, kul. Kanske är hon en smula trist? Nej jag tror hon är kul. Och det är grymt bra + viktigt med lite lesbisk kärlek på bästa sändningstid.

En sista sak om urvalet är att jag är så himla ledsen över att man INTE valde den tokiga tanten med hästen som bet Linda Isaksson i urvalsprogrammet i våras. Hon verkar spritt språngande galen på ett så HIMLA fint och varmt sätt. Säger helt knäppa saker, skrattar mycket hjärtligt åt sig själv, verkar typ vara kompis med sina hästar och söker en karl med "hårda nypor" och åååh, hon hade varit så kul. Fick jag välja hade det varit hon och inte den snälla gubben, även kallad Bonde 3.

Oj, nu måste jag gå och jobba lite för "brödfödan". Här kommer dock, för den som inte orkat läsa/förstått min poäng om att Bonde blir bättre med tiden till skillnad mot Idol tex, som blir sämre, en graf om saken.

Ljusglimtar i mörkret

2011-09-07T09:29:00.002+02:00

Försöker lista vad som trots allt är värt att glädjas över.

1. Bonde söker fru börjar idag och jag kommer att få titta på detta hemma hos, och med, Snipan.
2. Jag är frisk och har "hälsan"
3. ?????

:( :( :(

2011-09-07T09:07:00.003+02:00

Ånej, vaknade trött och sur. Samt att det regnar svinmycket och jag som brukar gilla det hatar det idag. Samt att jag ska intervjua en person på engelska och det känns som att jag inte kan språket alls. Än mindre innehållet i intervjun som ska ske om bara några timmar. Igår tittade vi på en lägenhet på Telefonplan och känslan vi kom därifrån med var not in a million years. Värdens trevliga beskrivning "markplan bottenplan ej balkong ej uteplats" summerade faktiskt upplevelsen att kliva in där ganska bra. Efter visningen åt vi middag hos Frida, Niklas och lilla Ava. Det var mysigt. Ändå vaknar jag smått olycklig igen idag. Jävla wordfeud förresten. Hur kan man vara så dålig som jag är. Och jävla bloggapp på mobilen. Fungerar inte alls. Jävla regn. Jävla Twitter. Plockar upp favoritappen Period Tracker och jaha. Där hade vi svaret. Nu ba :((( ett tag.

Ett sk klipp

2011-09-06T08:50:00.001+02:00

Tv-höst, jag älskar dig.

2011-09-05T22:16:00.004+02:00

Om ni missade säsongspremiären av Ensam mamma söker kan jag återberätta det lite kort här. Okej here goes. I år är det två mammor och en pappa. Pappan är rödhårig och har vit hy och bor på Kungsholmen (i ett sjuttiotalshus och ganska ful lägga tyvärr) och har två små pojkar som har långt hår, själv har han kort och rödlätt. Hans tjejsmak är åt Linda Rosings håll och alla tjejer han bjöd in såg ungefär likadana ut så mitt ansiktsminne kommer aldrig lära sig vem som är vem så antagligen kallar jag dem alla för Linda. Jo förresten, en av tjejerna var urlik Linda från förra säsongen, tänk hennes äldre syrra, och en var svarthårig med lugg och tjurring genom näsan. Hur som helst. Han verkar hur som helst gilla tjejer med ett visst utseende och helst inte a-kupor till bröst om vi säger så. Och han menade att om hon hade en viss blick så skulle det vara kört, då behövdes det liksom inte lära kännas så himla mycket mer, då skulle han vara kär. Han tog med tjejerna till nåt värdshus och de åt kräftor på nån brygga och en av alla Lindorna blev urpackad och började hålla hans hand och sluddrade och ville sjunga nubbevisor och helst av allt hångla också. Oklart om hon fick, ej när kamerorna filmade i alla fall. En annan av Lindorna hade hund och försökte köra hundtricket, det berättade hon att det brukade funka himla bra. Hunden var liten och menlös (i mitt tycke) och bajsade precis bredvid hans fot och han konstaterade att där uppstod inga gnistor. Slut om rödhåriga killen, det kan gå lite hur som helst känner jag.

Sedan fanns en brunhårig norrländska som var 28 år och gillade att berätta vad som var gulligt med henne själv. Sade till exempel att hon var charmigt stökig, och gulligt tokig, och sådana saker. Jag har väldigt svårt för människor som liksom recenserar sig själva sådär (alltså man kan säga att man är charmig eller stökig eller gullig eller så men att liksom ta en dålig egenskap typ "tokig" och sen lägga till något som gör den dåliga egenskapen bra typ "gullig"), jag vet inte, jag tycker det tyder på enorm brist på självdistans och just självdistans råkar vara en av mina favoritegenskaper så jag är skeptisk mot denna norrländska. Plus att hon verkligen gillar muskler och där går våra smaker isär också. Alltså man får ju ha annan smak än jag förstås, men ni fattar. Hur som helst. Lillis gillade henne och jag gillar ju Lillis så vem vet, det här kanske kan ordna upp sig. Hennes killar var av varierande ålder och utseende och stil och jag minns typ ingen av dem. Jo haha, nu minns jag, hon tvingade ju alla att komma och berätta ett skämt för henne där hon satt på en bänk nånstans i skogen. Hej superkonstig situation? Komma fram som på skämt-audition och ba DET VAR EN GÅNG EN RYSS, osv. Det enda jag minns från killarnas skämt var att en av dem drog den där om en persilja och finlandsbåten och att hon inte fattade skämtet.

Allra sist ska jag berätta om den sista tjejen. Min favorit. Hon var 21 år och svinduktig på fotboll och verkade vara superhärlig och rolig. Hon gillade nog killar med tatueringar och lite "rockig" stil möjligtvis. Minns ingen av hennes killar förutom en stackare som skrivit en dikt till henne som han skulle framföra inför alla vid ett middagsbord. Det var egentligen mer av ett tal, men eftersom han var så nervös glömde han bort det redan efter orden "jag har aldrig hållit ett tal innan men nån gång ska väl vara den första så..." och det blev superawkvard stämning. Som om det inte räckte där avslutade han talet med att han hoppades att hon skulle välja honom och de skulle skaffa barn snart och det var riktigt upplagt för att nån elak skulle börja skratta men NEJ, detta hände ej, hon var helt snäll och sade att det var ett fint tal och det tyckte jag skvallrade om att hon var en varm person och tja, hon är min favorit.

Slut på referat.

Life if life, även i Aspudden

2011-09-04T16:26:00.002+02:00

Hej. Just nu ligger jag och surar eftersom klockan är halv fem och min kille nyss lagade falukorv och makaroner till sig. Okej det kanske inte är något att sura för egentligen, speciellt när man blev tillfrågad om man ville ha och sa nej tack, men detta betyder UPPENBARLIGEN att jag kommer få äta middag själv ikväll om jag inte vill äta klockan nio och det vill jag inte för jag är 1. ångestbenägen på söndagar och 2. får svårt att sova nära efter matintag so you do the math = jag äter själv snart. Shit vilken fånig sak att sura för men det luktar faktiskt JÄTTEMYCKET falukorv här nu och jag blev plötsligt JÄTTEHUNGRIG. Hmm vad ska jag laga. Hej svenssonsöndagslivsdilemma. Aja.

Loppisen i Aspudden var alltså hemsk. Eller, den var nog precis exakt så som den skulle vara. Dvs miljarder hipsters/övre medelklass-vänster/pk-folk som sålde _______ (insert vad de sålde för jag fick torgskräck och pallade inte att titta på vad de sålde men gissningsvis kläder och böcker) och det var megaträngsel och man kunde absolut inte röra sig fritt pga alla andra som dessutom kände varann och ba HEJ *stannar hela folkmassan* och KRAM osv. Så vi fick den lilla paniken, jag och Lovisa, och tog vårt pick och pack och drog till Midsommarkransen där vi hittade ett café och satte oss och hinkade kaffe (jag) och te (Lovisa). Sedan åkte vi hem. Slut på dag.

Oh, förresten. Det här med Life som jag tjatar om. Ikväll är det sista avsnittet och vad har de sparat till finalen? Jo PRIMATERNA. Dör av upphetsning kring detta lyckade spännande lylliga. Adjö.

Loppisar i all ära men det här var bara TOO MUCH

2011-09-04T16:02:00.001+02:00

Mitt så kallade white trash liv

2011-09-04T09:18:00.002+02:00

Jag vaknade tidigt idag. Kanske för att jag i princip var slumrande från klockan sju igår kväll. Somnade för kanske sjätte gången till Life, avsnittet om växter. Det är jättefint men eventuellt inte det mest spännande avsnittet. Köttätande blommor i all ära men man kan ju konstatera att djur höjer min puls en smula mer än växter. I alla fall. Nu sitter jag här och väntar på att Sara ska svara och att jag därmed får veta exakt när vi möts för att åka till stallet, hon och jag. Själv ska jag inte rida idag men känner liksom en längtan, både efter hästen och människorna jag brukar rida med, så tja. Jag hänger på. Och efter detta bär det av på 2 km loppis i Aspudden. Är mycket sugen på detta, oklart varför eftersom jag ALDRIG NÅGONSIN hittar något på loppisar och dessutom inte kommer på en enda sak jag vill ha. Antagligen glömmer jag även att ta ut pengar. Men i alla fall. Det ska bli kul. Och Lisa är där och har ett bord och jag tänker mig att man träffar många andra också.

Här kommer morgonens lästips. LO-tidningen om uttrycket white trash. Tycker det är tänkvärt.

Öppna hotell i Arboga? Nån?

2011-09-04T09:06:00.001+02:00

Hur känner ni när ni tittar på den här annonsen? Jag känner såhär: HALLÅ PRISET? STÄLLET? HUR STORT? HUR GALET? Men också: SPÖKEN HALLÅ.

Min vecka i bilder, ungefär.

2011-09-03T23:02:00.005+02:00

Jaha, här sitter jag och tittar på filmen G. För första gången i mitt liv. Det är märkligt, varför har jag inte sett den? Den är ju jätterolig. Och kryllar av skådisar och artister att skratta åt i åttiotalsutstyrslar. Tänkte att jag skulle göra något slags sammanfattning av veckan och tog mobilen till hjälp. Tydligen har jag fokuserat mycket på mat, om man ska tro urvalet.

Veckan började alltså i en rysare, det var det här med lägenheten som jag inte fick. Att komma tvåa av 420 köande är å ena sidan hoppfullt, å andra sidan sjukt deppigt. Man hinner börja tänka sig in i det där nya och så poff är det borta. Close men no lägenhet, med andra ord. Aja. Jag letar vidare. Liljeholmen kanske inte var the place för mig. Gud vad jag är trött förresten, besitter knappt någon formuleringsförmåga. Mer om trötthetens orsak snart.

Det här är vad jag åt till middag i måndags. Cirka min favoriträtt.

Det här är en konstig grej. Min favoritparfym, eller vitaminspray, eller vad det nu är, är min kille allergisk emot. Hur är detta möjligt? I början när vi dejtade hade han konstant hosta i typ två månader innan vi kom på att det var min parfym som gav honom hosta. Då slutade jag använda den. Men ibland fuskar jag. Som en dag i veckan som gick, till exempel. Och nu är den nästan slut.

I onsdags och i torsdags red jag. Utomhus. Här är ridbanan, tom, i väntan på hästarna.

I fredags var det dags för en ny tradition: frukost på Zink med mina fd kollegor från bokförlaget. Gud vad jag har saknat dem, och Zinks frukost. Den bästa i stan på vardagar. 169 spänn. Tips tips.

Plus att man sitter utomhus! Det är urtrevligt!

Sedan blev det fredagskväll och jag skulle äntligen, äntligen få äta årets första kräftor. GUD vad jag älskar kräftor. Däremot blev jag besviken för de kräftor som jag köpt lossnade liksom inte från skalen, så att säga? Man fick inte UT KÖTTET. Mycket frustrerande. Förutom detta: ypperligt trevligt. Lisas mamma hade lånat ut sånghäften och vi sjöng väldigt många sånger. Battlade med ett annat kräftsällskap på innergården. Drack pepparrotsnubbar. Sjöng lite till.

Även den här kvällen var vi utomhus, det känns som att man suger det allra sista ur den här sensommaren nu. Snart blir det inomhus tusen dagar och tusen nätter. Brr.

Klockan halv tolv åkte vi till Trädgårn eftersom Emelie skulle spela. De hade byggt om så att man stod rakt bakom stora baren och spelade skivor och tyvärr/lyckligtvis stod bakom de som spelade ett bord som jag använde som "scen" att "dansa för publiken" på. Herregud. Jag kan inte förstå hur jag efter x glas vin börjar tro att de som dansar till en dj som är min vän, liksom är där för att se mig dansa? Väldigt exhibitionistiskt och galet beteende när man tänker på det. Men skitsamma. Jag dansade massor. Kom hem ca 02.30. Därav trötthet idag.

Sak jag gärna gör när jag är bakis: försöker kompensera genom att bli översund, ja så helylle man bara kan bli. Äter fiberberikad havregrynsgröt med hemmakokt sylt och så. Detta skedde alltså imorse. Kunde dock ej dricka kaffe pga se ovan. Lätt illamående.

Sen promenderade jag och min kille en mil (alltså nu överdriver jag inte utan vi gjorde det, prick en mil) från Hornstull via Hammarby Sjöstad (det finns en sushirestaurang i VARJE KVARTER DÄR! Kan man BO där? Frågar på förekommen anledning nu alltså.) till Sickla köpkvarter där jag köpte lite hästgrejer (nosrem, inlägg för stigbygel) och min kille köpte en tröja och Wille en sån där stång man sätter i en dörrkarm för att liksom hiva sig upp på. Och så åt vi på Voltaire! VÄRLDENS godaste sallad. På riktigt världens godaste. Lätt värd varenda krona (149) trots ej exakt billig.

Ja, där har vi min vecka, mer eller mindre. Nu ligger jag utslagen på soffan och har tryckt i mig en stor tårtbit brie och tittar alltså på G. Poolscenen nyss, hihi. Imorgon sticker jag till stallet och tittar på mina ridvänner rida, efter detta en lång loppis i Aspudden. End of story.

Om att möta terror med mer demokrati eller jag vet inte

2011-09-02T13:07:00.003+02:00

Igår var jag nedslagen av se-nedan-skäl och gick nästan apatiskt mot stallet. På Gullmarsplan bygger de om och det är en flaskhalseffekt vid uppgångarna. Hundra människor försöker klämma sig fram till en smal trappa. Jag gick där, rätt soft, i samma takt som resten av gruppen och plötsligt får jag en hård smäll på underarmen och en man skriker MEN DIN FÖRBANNADE JÄVLA.... FITTA, rakt i mitt ansikte. Jag blir så förvånad att jag inte kan säga något. Jag bara stirrar på honom, eventuellt en smula gapandes. Han tränger sig förbi mig, går före mig upp i trappan och vänder sig gång på gång mot mig och skriker och viftar med händerna som att vi ska börja slåss, att han inte viker för fighten så att säga. Det gör ju då jag. Jag blir rädd och går sakta, fortfarande tittande frågandes på honom och plötsligt är vi uppe och ute ur trängseln. Jag börjar gå åt höger, dit jag skulle, och han skriker och går efter mig. Jag får skakiga knän och vill gråta en smula. Gömmer mig i en ny folkhop och går ned på nästa perrong. Ser inte mannen som slagit mig och kallat mig fitta men känner mig fortfarande lite rädd. Kliver på nästa bana och tänker att den här dagen kunde ju varit trevligare om man säger så. Förbereder mig på skäll och missnöje från min ridlärare samt att bli uppsatt på någon av de "sämsta" hästarna. Där någonstans vänder det. I stallet blir livet liksom fint och mjukt igen. Min nya grupp visar sig vara jättegullig och alla välkomnar mig varmt. Jag får rida på hästen jag brukar rida, den jag är så kär i att jag funderar på om jag måste köpa henne trots allt. Jag får fina ord från den strängaste ridläraren och även om det förstås finns en massa kritik och saker att bättra på så var det konstruktivt. Vänligt. Välvilligt. På tunnelbanan på väg hem går en tjej i min ålder och ber om några kronor, hon är hemlös och ingenstans att bo inatt. Hon står bortvänd från mig och jag hittar två tjugor i min plånbok som jag ger henne när hon vänder sig mot mig. Nu börjar jag gråta, säger tjejen i min ålder utan hem, och jag känner mig smutsig och hemsk som just haft världens sämsta dag för att jag inte fått (!) ett hyreskontrakt. Tjejen klappar på mig och en kille bakom säger att han inte har pengar på sig men en chokladkaka, som hon får. Jag kommer fram till Hornstull och min kvartersrestaurang håller på att stänga. De som vanligtvis är både sura och dåliga är liksom förbytta. Klart du ska ha lite mat, vad vill du ha, frågar kocken och när jag ber om en sallad som inte finns på menyn säger han "det fixar vi". Jag sätter mig. Tanten som är surast på stället kommer fram och ler (!) och frågar om jag fått hjälp. Jag tittar på kocken som lagar min sallad fast klockan är stängning. Han tar sig tid att skära gurkskivorna så att de ligger snyggt som topping. Jag får min sallad och går hem till mina vänner, som haft middag ett kvarter bort. De har sparat efterrätt till mig. Vi hinner ha trevligt i en timme innan jag måste gå hem och sova. Känslan som består när jag går hem är att dagen gjorde en jävla kovändning till slut.

Nu kör vi igen.

Failure is tydligen ett option

2011-09-01T14:59:00.002+02:00

Okej, tänk er det här scenariot. Man har stått i den här bostadskön i åtta, snart nio, år. Man vill gärna komma framåt i kön och ibland, men ytterst sällan, får man faktiskt visningskallelser till svindyra tvåor i nybyggda områden som inte ligger alltför långt bort från stan. Man går på dem. Man bestämmer sig för att okej, om det nu ska vara såhär så får jag väl försöka betala det det kostar eftersom jag vill ha en hyresrätt. Och så tittar man på en i Liljeholmen. Den är stor och har två balkonger och ändå separerat kök från vardagsrummet, och man tänker ja, fan. Den här kan jag bo i. Man går hem och anmäler sitt seriösa intresse att bo i den. Ett dygn går. Ens placering som 26:a av 460 anmälda intressenter sjunker snabbt till 6:a när tiden att anmäla det "seriösa" intresset passerar. Dagarna går. En dag vaknar du och slår på datorn och du ligger plötsligt tvåa. Du går på tårna hela dagen och på eftermiddagen ringer du bostadsförmedlingen för att fråga hur det går. De säger att den som ligger före dig i kön inte har gått att få tag på under två dagar och att den personen har tills imorgon, lunchtid, på sig att ringa upp. Om den inte gör det, blir lägenheten din. Dina tankar börjar snurra. Du tänker: vem skulle INTE vilja gå att få tag på om man är intresserad av en lägenhet på riktigt. Du tänker: shit, var är mina anställningsavtal? Mina deklarationer? Mina papper som visar att jag är seriös och bra och allt det där en hyresvärd antagligen vill att en ny hyresgäst ska vara. Du går hem. Det blir kväll. Du skriver ut kontoudrag, mejlar gamla arbetsgivare för lönespecar. Du kanske går händelserna en smula i förväg men du vill vara beredd. När det ringer imorgon vill du stå där, bredvid faxen, och skicka in en bevisbörd som säger VÄLJ MIG JAG ÄR DIN NYA HYRESGÄST. Och sen sover du. Och sen vaknar du. Och timmarna på förmiddagen går och du undrar om du mindes rätt, var det så att den där personen som var före dig i kön hade till lunchtid på sig? Varför ringer ingen i så fall? Klockan är ju två minuter över tolv. Klockan blir två och då ringer du igen. Får tag på en trött handläggare som ser att jovisst, för exakt tre minuter sedan skickades den där personen som var den enda före dig i kön som föreslagen hyresgäst till den nya värden. Den hade alltså gått att få tag på, till slut. Du säger skit och tack och hej och lägger på luren. Går tillbaka till ditt skrivbord på jobbet där en blänkande ny mapp med papper som styrker din tillförlitlighet som hyresgäst ligger och hånler åt dig. Du suckar ganska så djupt. Går in på bostadsförmedlingens hemsida och ser att där står ditt namn inte längre bredvid lägenheten du ville ha. Du tittar igenom de andra. Ser att du ligger för långt bak i kön för att ha en chans att få en enda en av dem.

Tänk er att det var en sån dag.

Det är en sån dag.

Jag är min egen Dolly Parton

2011-08-30T23:38:00.004+02:00

Okej jag vet att jag inte så sällan är sist på bollen och det tänkte jag vara även idag för chansen finns ju faktiskt att några av er därute 1. inte har sett den här världsafina dokumentären ännu och 2. inte har noterat att den gick på tv nu och dessutom finns att se helt gratis på SvtPlay exakt just NU och HÄR. Själv såg jag den första gången ikväll. Själv har jag grinat så att blodkärlen cirka spräckts runt ögonen. Själv har jag älskat mig sönder och samman kring det här med Nina Persson och hur fantastiskt jäkla fin jag tycker hon är, inside out (eh okej nu menar jag inte ut-och-in men orkar ej komma ihåg vad det heter så hav tålamod). Själv vill jag se om filmen på en gång nu, genast, men jag måste sova. Faktiskt.

God natt. Tror jag.

2011-08-30T00:26:00.000+02:00

Älskar. Fortfarande. Like forevah.

2011-08-30T00:19:00.000+02:00

Ibland är jag vemodig. Då läser jag sånt här.

2011-08-29T23:38:00.002+02:00

"Jag hade säkert kunnat komma med invändningar, till exempel att fri kärlek bara var acceptabel om man levde i ett tillstånd av konstant välbefinnande och inte hade något att frukta, i synnerhet inte ensamhet eller död, och att det allra minst och bland annat förutsatte evigt liv, kort sagt omständigheter som inte ingick i verkligheten: några år tidigare hade jag säkert argumenterat, men jag orkade inte längre och hur som helst spelade det ingen större roll."

Och sånt här:

"Enda möjligheten att överleva när man är djupt förälskad är att dölja det för kvinnan man älskar och spela likgiltigt oberörd vad som än händer. Vilken sorg det finns i det enkla konstaterandet! Vilken anklagelse mot människan. Men det hade aldrig fallit mig in att opponera mig mot den lagen, eller att bryta den, kärleken gör en svag och den svagaste parten blir förtryckt, torterad och slutligen dödad av den starkare som likgiltigt och utan ont uppsåt förtrycker, torterar och dödar; det är det människan brukar kalla kärlek."

Seriestart: två saker!

2011-08-28T18:18:00.003+02:00

Gud vad jag egentligen borde göra andra saker just nu. Tex saker jag LOVAT min kille att ha gjorda innan han kommer hem. Tex handla mat, sortera tvätt, göra nytta. Anledningen att jag lovat detta är alltså att jag under den gångna veckan då jag varit i stallet 8 dagar i rad och stupat hem helt utmattad vid halv tio om kvällarna för att komma hem till diskad disk, lagad mat, tvättad tvätt osv, försatt mig i något av en huslig skuld. Och jag har sagt, varenda kväll, att i helgen, då är det jag som betalar igen. Då är det jag som lagar jättegod middag, serverar frukost på sängen, sorterar den där tvätten som ligger utspridd över golvet vid sängens kortända. Nu är det söndag. Klockan är 18.22. Min kille är på födesedagsfika med sin svägerska och jag, jag struttar runt här hemma i lägenheten som om det inte fanns en morgondag. Och, framförallt, som om inte min lillebror och hans flickvän snart kommer över på middag. Jag har inte ens kläder på överkroppen, så jävla laid back är jag. I alla fall. Innan jag går och handlar och sorterar tvätt tänkte jag att vi skulle börja en ny serie här i bloggy, eller typ en temagrej som kommer tillbaka då och då. Den ska heta "två saker" och gå ut på att jag visar två bilder på två saker och sen skriver några ord om dem. KUL VA? Okej, då sätter vi igång.

Två saker - i mitt hem:

1. Ett glas med äppelcidervinäger, vatten och diskmedel. Varför? Jo det framgår, förstår ni, om ni tittar lite noggrannare på de där små svarta prickarna i mitten. Just precis: bananflughelvetesjävlar. Åh vad jag hatar dem. Det börjar med att man låtit disken stå någon (okej, några) dag och kanske har en halv banan i köket. Sedan flyger det plötsligt omkring en eller två i köket och man får panik för de är så sjukt förökningsbenägna, det vet man ju. Men man städar köket. Slänger soporna. Gör allt man "ska" utom möjligen kanske att skrubba spisen (orka! hinn!). Men så händer det som inte får hända. De blir fler. Och fler. Jag fattar inte hur snabbt de hinner ligga med varandra och vara gravida och jag undrar verkligen om de föder hundra ungar åt gången. För tre dagar senare är de JÄTTEMÅNGA. Och JÄTTEÄCKLIGA. Och jag får panik, har panik, och googlar husmorstips och hittar det här, som visas på bilden ovan. Det är mycket spännande kan jag berätta för er. Jag springer ut i köket, där det här glaset står, varje kvart och tittar till dem. För varenda en som ligger där och är död blir jag lite lugnare. Ändå flyger det många omkring ovanför. Och med många menar jag kanske tre, fyra, tro inte att jag är som hon i Sims som är så äcklig och inte sköter sin personliga hygien nu. Men i alla fall. Det är så djävulskt äckligt, så djävulskt irriterande och djävulskt spännande att det verkligen funkar. Bananflugorna ba: MMM ÄPPELCIDER och PANG BOOM DÖD.

2. En pilatesboll. Jag fick ett infall förra helgen när jag var på hästaffären i Sickla och de hade halva priset på hela sportaffären vägg i vägg, så jag slog till på den här. Men hur ska jag använda den? Vilka övningar ska jag göra? Den har hittills brukats exakt noll gånger, min pilatesboll, av orsaken att jag inte har en clue om vad jag ska göra med den. Seså, Pilatesvänner och andra, ge mig ett program innan jag försmäktar här i mitt hemmagym.

Denna helgs tema: häst + fest

2011-08-28T17:13:00.002+02:00

Det fedte haeret

2011-08-26T08:18:00.003+02:00

Jaha nä men det här med varmvatten. Vem behöver det egentligen? Svar: den som är nyvaken och ska duscha innan jobbet. Detta var dagen till ära lite för mycket att begära och här sitter jag och undrar om min prioritering att inte duscha iskallt och låta håret vara aningen, tja, fett, var en smart sådan eller om jag kommer må dåligt pga fulma hela dagen. Jag vet att det kommer bli det senare. Ändå sitter jag här, framför morgon-tv där Jessika Gedin pratar om tv-hösten, och vägrar gå in i det iskalla. Jag gör det bara inte. Sak jag alltid avundats dem som har det: torrt hår. Verkar urbra. Dom ba åh, jag har inte tvättat håret på två veckor, ååååh stackars mig vad risigt det är. Jag ba åh, jag har inte tvättat håret på två timmar och vill du bre din macka här med lite fett från min skalle går det urbra, varsågod. Närå. Men nästan. Usch.

Breaking news + säga fel-humor

2011-08-25T22:58:00.003+02:00

Gillar ni Breaking News eller? Jag har aldrig sett. Men ikväll har jag hört en viss person ligga i rummet bredvid och skratta som jag inte hört honom skratta på länge. Utgår ifrån att det är rätt kul dårå? Eller jag vet inte. När jag ber honom förklara vad som är kul är det oftast cirka att nån har uttalat ett ord fel och den andra börjat hugga på det. Låter iofs som min humor. Älskar när folk säger fel. Don't know why. En gång när jag var ungefär femton spelade jag och min bästa vän in videofilmer jämt, jämt, jämt. En gång filmade vi i mitt stall (alltså min familjs stall) och låtsades att vi hade ett program som hette Stallmagasinet där vi visade hur man kratsade hovar och sådär. I slutet på programmet sa min bästis "nu är det dags att avslöja det här programmet" och sen började hon skratta och sa att nej det skulle hon inte göra, avslöja programmet alltså, däremot avsluta. Av de ungefär fyra timmarnas videomaterial från våra tonår som finns idag tycker jag fortfarande att det är en av guldklimparna och då kan jag lova att det finns en hel del annat. Jag skrattar också ihjäl mig till sportgrodor. Och minns typ en gång när en programledare sa att "stämningen är olidlig" fast han menade spänningen. Jesus vad lättroad jag är.

Ps. Linda om du läser det här. Två saker. Jag saknar dig och jag vill se på videobandet igen. Puss. Ds.

Annan bloggis jag gillar mkt mkt

2011-08-25T16:23:00.002+02:00

Ämengud hon är ju rätt fantastisk va, den där Klara. Hon ba "Har lärt mig det att alla förhållanden doftar skit. Åtminstone lite lätt av prutt. Det är först när man inser det som man kan leva i ett livslångt". ÅTMINSTONE LITE LÄTT AV PRUTT.

Mitt-i-veckan-brus

2011-08-25T11:09:00.002+02:00

Imorse var jag på ett frukostseminarium om interaktiv kommunikation i dagens medielandskap. Det var grymt intressant. Micke Kazarnowicz berättade helt sjuka saker som jag inte hinner återberätta men de finns att titta på här, här finns hela seminariet (rekommenderar framförallt den första filmen, sjukt spännande facts and figures) men en sak som han tipsade om var en idé jag verkligen gillar. Har ni hört talas om flattr.com? Det finns för att man ska kunna credda såna man gillar på nätet, som bistår med grejer gratis. Tex bloggare. Det funkar tydligen så att man bestämmer en summa i månaden man vill lägga, kanske femtio spänn, och när man sedan under månaden surfar runt och kanske gillar något extra mycket, trycker man på deras flattr-ikon och i slutet av månaden fördelas sedan ens femtiolapp mellan de man "gillat", så att säga. Bra ju!

Annars då? Tja. Det är en sådan vecka då jag rider alla dagar, kommer hem halv tio på kvällarna, moffar i mig några mackor och lite yoghurt, svettas över Wordfeud, somnar före tolv, vaknar vid sju, har massormassormassor att göra på jobbet och allt annat blir lite eftersatt. Det är en intensiv vecka. Men härlig. Mina lår värker och min mage värker och stelheten av muskler som vilat en hel sommar gör sig påmind hela tiden. Igår red vi för min favoritlärare och när hon avslutade med oerhört fina komplimanger angående uppenbar trivselnivå/lugn hos hästen jag rider tillsammans med mig var liksom kvällen gjord. Idag också om jag ska vara helt ärlig.

Och ikväll förresten. Tittar jag på en lägenhet. Det är en hel massa spännande element inbakat i detta, till exempel att det är 16 före mig i kön, att om den är fin och jag vill ha den har jag ALDRIG råd att ha den ensam, men jag tror och hoppas det kan bli bra. Det vore så himla fett alltså.

Eva, du frågade om yogan. Den har jag inte tid med just nu. Men tänkte köpa mig ett klippkort framåt hösten, det vore mysigt. Lunchyoga är jag sugen på, till exempel.

Plus en på detta samt ÄLSKAR denna kvinna

2011-08-24T23:51:00.001+02:00

Tick tick tick tick

2011-08-24T13:59:00.002+02:00

Så mycket närkontakt med fästingar som jag haft de senaste tre dagarna har jag inte haft på hela sommaren så man kan nog konstatera att det ändå inte var helt dumt att jag gick och tog vaccinationen där i början av augusti. Men vänta här nu. Man måste ju ta EN TILL. Och ingen har smsat mig om detta, som de lovade? Hmm. Vad betyder det. Att jag måste googla tydligen. Okejdå. Nu ska jag sticka till Fotografiska och lyssna på lite olika seminarier och föredrag om reklam. Till exempel detta ser jag extra mycket fram emot: The Creative Revolution - Den moderna reklamens födelse i New York på det tidiga 60-talet. Hej den där tv-serien vars namn jag glömt, liksom. Som alla utom jag tycker är så in i helvitte bra. Efter denna utflykt åker jag återigen till fästinghärden här nedanför. Hej för nu.

Frukost

2011-08-24T08:29:00.002+02:00

Betyg efter två veckors käkande: funkar ej jättebra, hehe, gällande hormonell balans. Däremot tycker jag mig fått lite fetare hy och flottigare hår, återigen: hehe. Aja. Kör på ett tag till så får vi se.

Come as you aren't

2011-08-23T22:40:00.002+02:00

HIHIHIHI okej nu ligger jag på sängen och skrattar åt tanken på att min kille blivit bjuden på en lookalike-maskerad och frågade mig vem han är lik och grejen är att den enda han är lik, konkret sådär, är Jude Law och ju mer jag tänker på hur himla roligt det vore att han gick i sina vanliga kläder på maskerad och folk ba: vem är du utklädd till och han ba: Jude Law hurså, desto roligare tycker jag att det blir. Tanken alltså. Nu ska jag peppa honom lite mer att göra det. Hans första respons på mitt förslag var "eh. aldrig.". Då föreslog jag att han skulle klä ut sig till en tennisryss. Oklart vad jag menade. Hur som helst. Ändå svår grej det här med lookalikemaskerad pga att om man tycker man är lik nån klassisk snygging lär man ju inte våga komma utklädd till den om man inte är helt distanslös och dum i huvudet, och är man lik någon svinful kanske man inte vill visa alla att man är lik den heller. Undrar vem jag hade valt.

TJABBA TJENA HALLÅ

2011-08-23T14:57:00.002+02:00

Tja det är LÄRKAN. Gud vad jag är schizofren nu för tiden. I söndags och igår mådde jag piss, var övertygad om att jag hade UVI och gick till och med till Cityakuten för att för första gången i mitt snart trettiotreåriga liv få mig överbevisad: jag hade icke denna sjukdom. Jag mådde bara dåligt, på alla möjliga ställen och sätt. Men efter en natts sömn på rekordmånga timmar (okej åtta, men för mig är det rekord) mår jag idag strålande. Och tänkte delge er en liten observation jag gjort i mensens tecken nu när det gått några månader sedan jag installerade den fantastiska appen Period Tracker: jag blir alltid sjuk dagarna innan. Alltså det är SANT. Sist i Köpenhamn, feber och förkylning osv. Gången innan det sista veckan i juni när jag skulle sluta på mitt förra jobb. Jag blir sjuk. Lite sjuk. Eller liksom svag. Aja vet inte vad jag ska göra med den informationen (och ännu mindre vad ni ska göra av den så förlåt mig) förutom att konstatera att jag kanske är ännu mer påverkad av homoner än jag trott innan, vilket var: jag är väldigt påverkad. Att jag vill gråta, skiljas och dö två veckor varje månad räcker eventuellt inte. Nä nä. Men i alla fall. Idag är slutdatum på denna hemska period som inte kommer förrän om två veckor igen så jag tillåter mig ett litet HURRA och tycker att livet är rätt så jäkla kul om man säger så va.

Okej. Vad är det som är så himla kul då. Jo till exempel att jag har fått börja rida igen, eller om man ska vara noga med saker och ting är det från och med ikväll jag börjar för hittills har jag bara hämtat hästar och smörjt olika läderdon och plockat fästingar och schamponerat och så, men ikväll börjas det igen. Och det tycker jag ska bli himla härligt. Sen tycker jag att det börjar kännas mysigt med hösten och alla bra kläder man får ha på sig då. Och så vill jag förnimma en viss hoppfull känsla gällande framtiden på bostadsfronten, jag har till slut kommit över mig själv och bestämt att jag vill ha en tvåa eller trea i förort hellre än en etta på Söder. Ja jag vet, det här har tagit cirka trettio år att komma fram till och ekvationen är lika klassisk som den är tråkig, men också sann: jag är ihop, dvs jag åker inte så ofta hem ensam om nätterna längre, och jag går ut mindre än once upon a time, därför vill jag prioritera ett rum till och lite längre resväg. Det jag förlorar på taxiresor och resväg till jobbet kommer jag vinna på ett rum till att ha alla mina grejer i och att få trivas när jag är hemma. Let's face it: jag växte ur min underbara etta redan för några år sedan. Jag älskar den och skulle helst av allt bara vilja äga grannlägenheten och bygga en tvåa av den, men det går ju liksom inte. Så ja. Så jo. Jag ska titta på den här tvåan i Liljeholmen i veckan som jag bergis inte kommer att få för jag är på plats arton men sen har jag funderat lite på Gubbängen och Kärrtorp också. Kanske kan man bo där? Kanske inte. Vi får se. Men jag är alltså ganska så peppad på den här nya känslan av... tja, kapitulering, kanske? Sen är jag även märkligt peppad på Popaganda, som jag ju iofs bestämt mig för att INTE gå på. Känner hur något i bakhuvudet (eller framhuvudet) börjar vända om och tänka äsch, en dag kan man väl ändå gå? Jag har ju sett Arcade Fire några gånger och tycker de är grymma men de är inte orsaken att jag vill gå. Det är mer det här med... bänkar och öl och musik i kombination. Det här med att jag inte var på Way Out West i år. Att jag inte sett Lykke Li på väldigt, väldigt länge. Eller Annika. Så ja, tänk om jag skulle gå på lördagen trots allt? Kanske, kanske. Vi får se. Och allra sist är jag glad för jag gjorde en så himla dålig intervju idag. Mina frågor var så sjukt pantade såhär i efterhand och jag vill cirka skämmas ihjäl och skratta ner mig när jag lyssnar på inspelningen. Men killarna jag intervjuade var så himla bra och roliga och snälla vilket ger mig = hopp om människan. Typ.

Jahapp. Det var den kaffepausen. Nu åter till pinsam inspelning och förresten, gud vilken nasal röst jag har. Måste göra något åt detta. Ortoped. Naprapat. Vad heter dom. Logoped. Den som jobbar med rösten i alla fall. Den behöver jag gå till.

Dagen i bilder

2011-08-21T20:56:00.006+02:00

Idag var toppen. Vi åkte och åkte och åkte och lastbilen var enorm och Adelsö grönt och hästarna fina och vi lastade in dem och så åkte vi och åkte och åkte och åkte och till slut kom vi hem och det stod fästingborttagning och schamponering på schemat och sedan hade sju timmar gått och jag gick hem och lagade lasagne. Mycket glad i hågen faktiskt.

Photo Booth LOL

2011-08-21T10:30:00.007+02:00

Här sitter jag och väntar på att klockan ska bli elva så jag får åka till stallet någon himla gång. Och eftersom jag är för dålig för Wordfeud och ingen skriver något på sin blogg och alla nyheter känns deppiga och jag redan ätit frukost och duschat och packat väskan och klätt mig så kom jag på att man kan göra det här jätteunderhållande: titta igenom alla bilder i PHOTO BOOTH. Det är superkul! Det är som en hemlig gömma av bilder man glömt att man tagit, många (likadana) fotoposer och framförallt många frisyrer. Jag bläddrade igenom från vintern 2009 och fram till idag och sedan råkade programmet hänga sig, men gud så roligt. Gud så många, men ändå likadana, frisyrer jag haft. Och gud så olika mycket ögonbryn. Varför föddes jag utan ögonbryn? Och för övrigt verkar jag tycka att det är extremt nödvändigt att ta kort när jag har en termometer i munnen. Här, ett litet urval. Ej kronologisk ordning.

Här ser vi alltså mig, 2009, i en pose som återkommer många gånger genom åren: jag tar tempen. Har jag feber? Antagligen inte. Antagligen en halv grad eller så. Antagligen har jag pms. Luggen lite vild och för lång.

Här har jag jättekort hår. Sitter i mitt fönster och dricker vin med Lillis. Sommaren 2009 gissningsvis. En mycket, mycket fin sommar. Jag var nykär och livet lekte hela himla tiden. Inte för att det syns på bilden, men ändå.

Nyklippt, helt klart. Var sitter jag? Ingen aning. Posen? Ingen aning. Lite snett hår, undrar om jag bytt frisör ännu. Jag gissar på: inte. Ida gillade aldrig de här sneda urklippta grejerna när jag började hos henne. Gör inte idag heller förresten.

Här visar jag att jag har jättemånga piller från USA. Receptfria, antagligen sömntabletter eller smärtstillande. OBS tog ej alla. Tog antagligen inte ens en.

Här lajjar jag med min andra Frida. Frugan.

Här är antagligen min all time low frisyrmässigt. Herregud så fult.

Nu är det november 2009 och jag och min kille är på Island. Här i lobbyn. Jag har underställ på mig. Var förberedd på arktisväder men det var ju helt vanlig himla höst.

Nu har vi förfest i min lägenhet igen och Wille och Lisa är superpeppade, det ser man ju. Min lillebror är suddig och jag har dragit på mig det där svettbandet från Björn Borg som alla fick när det var något event, minns ej riktigt, men det kom i brevlådan tillsammans med inbjudan. Har aldrig använt det förutom den här gången, tror jag. Obs: gick ej ut i det.

Något tilltufsad, jobbar med Kiss. Stadion eller Ullevi, minns ej.

Nu är det 2010 och det här tar jag på flygplatsen i Bangkok. Jag har inte sovit på ett dygn och nu ska vi vänta ytterligare åtta timmar på en bänk innan vi flyger vidare till Krabi. Lite dåligt bokad resa kan tyckas, såhär i efterhand.

Ullevi. Antagligen den allra sista gången jag jobbade där och på Live Nation överhuvudtaget. I så fall var det juli 2010. Åh fina tid, fina liv. Hej då Ullevi, typ.

Här lajjar jag med Empa och Hanna. En vanlig hemmakväll då vi högst troligen tittade på Gossip Girl så fort ungen somnat. Back when we were grannar.

Spexdags! Min kille står bakom och trycker ut mina öron.

Minns ej bakgrund till denna bild men jag ser väldigt svullen ut i fejjan. Har jag grinat? Är jag trött? Oklart.

Här: ett klassiskt pusskort. Kolla vilken ofluffig lugg jag har.

Det här kortet finns med bara för att visa på det faktum att jag inte begåvats med ögonbryn. Synd för mig.

Det här var vintern 2010. Så jävla kallt i min lägenhet en kväll, vet inte om jag råkat lämna öppet fönster eller så, men minns att jag kröp in i vargen. Det är ett överkast min mamma sytt förresten. Vargen.

Det här är idag. Jag väntar på att få åka till stallet. Äter yoghurt.

Och slutligen hej hej skratt kul från vintern 2010.

Gonatt

2011-08-21T00:21:00.004+02:00

Men jeezuz, det blev lördag natt. Den här veckan sprang förbi fortare än fortast. Jag har jobbajobbajobbat och börjat få ett ungefärligt begrepp om vad det är jag jobbar med. Gillar det. Jobbet, och känslan. Att veta, åtminstone mer eller mindre. Att inte somna med prestationsångest på söndagarna som jag gjort de senaste två eller tre, det ska bli skönt. Jag har varit på kvällsaktiviteter på skolan, ätit stark thaimat, ätit fyra wraps på ett och samma dygn, jag har gått i jättehöga klackar och inte trillat en enda gång. Jag har nästan inte träffat någon. Nästan inte haft tid att svara i telefon. Än mindre finnas där för folk som hade behövt det. Jag har spelat Wordfeud så att pekfingrarna brunnit varenda kväll innan jag somnat och på varje rast och tunnelbana och förlorat varenda gång utom en. Jag har druckit vin med mina nya kollegor efter jobbet och blivit genomblöt av attackregn under fredagskvällen. Jag har firat min lillebrors trettioårsdag för tredje gången den här sensommaren. Jag har köpt ett par nya ridstövlar som jag längtar så att jag nästan spricker efter att få börja använda. Jag har träffat en mäklare som har tittat på min lägenhet och värderat den och för första gången på ett halvår och tre mäklarmöten kände jag att ja, den här vill jag stanna hos. Hon ska få sälja min lägenhet när det är dags för det. När det blir vet man aldrig. Men jag ska titta på en hyresrätt i veckan. En dyr en, i Liljeholmen. Om du läser det här, Frida, så vet du alltså det nu. I LILJEHOLMEN. Håll tummar. I morgon (eller okej, idag om man ska tro på klockan) är det söndag och jag ska åka till Adelsö och hämta tillbaka ett gäng hästar som haft sommarlov i nio veckor. Exakt lika många veckor har jag längtat ihjäl mig efter dem. Eller en av dem i alla fall. Vid tio börjar vi åka och slutar när det är klart. I regn och lera, vad det verkar. Äntligen får jag användning för gummistövlarna som stått oanvända mest hela sommaren. Nåväl. Nu ska jag spela wordfeud en stund till, bli sur över hur dålig jag är och somna i denna känsla. God natt då.

Ångrarna

2011-08-17T22:31:00.000+02:00

Ni har väl sett Ångrarna? Inte? Se den här, just do it!

Jobbtips till dig som bygger hemsidor:

2011-08-16T23:13:00.003+02:00

Kontakta landets bilskolor och fixa deras bokningssystem. Samt berätta för dem att om de har intensivkurser och ligger mitt i ingenstans så gynnas de verkligen av att ha en hemsida som berättar pris och vad som ingår. Detta måste ju hända inom kort, alltså. Så om du gör hemsidor, gör det. Borde vara säkra pengar. Motiverande exempel: Norbergs trafikskola har en hemsida som berättar saker. Tex att de erbjuder logi och paketpris och exakt antal lektioner osv. Är de ensamma om denna service? Nej. Är de i princip ensamma om att berätta om detta på internet på enkelt sätt? Ja. Är de fullbokade ett halvår framöver? Ja. Just saying.

Annan grej: det är rätt smart alltså, det där med tio procents rabatt för alla som bloggar om iPhonereparation.se, där jag var idag. Det är också en så sjukt typisk grej man googlar och letar och jämför och när det börjar dyka upp massa bloggträffar med folk som berättar hur bra/snabbt de jobbar (för att de vill ha rabatten möjligen förvisso, men ändå) kommer fler och fler välja dem. Supersmart ju.

Mvh,

Jobbar på reklamskola

Jag saknar dig

2011-08-16T22:59:00.002+02:00

Jag såg Jag saknar dig igår. När jag kom ut från bion hade jag bara gråtit en enda tår, ur högra ögonvrån, och det var himla lite jämfört med många andra kan jag berätta för er. Det hulkades därinne. Folk hade näsdukar i tyg och använde dem. Jag trodde, direkt efteråt, att jag ville ge filmen en trea men nu vill jag ändå ångra mig till en trea med ett plustecken eller rent av en fyra. Detta baserat på att jag 1. älskar svensk film och 2. älskar svensk film om de överjävliga tonåren och 3. älskar svensk film som innehåller ett visst mått av sorg. Denna film innehöll alla tre av ovan nämnda komponenter. Sedan var kanske inte skådisarna de bästa jag sett i exakt alla lägen, men ändå. Den var fin. Och jag har tänkt på den idag. Sak jag tänkt på är bland annat det här med vilka befästa roller man får i en familj, den som är "den goda" av syskonen fortsätter gärna att vara det. Och sen har vi den onde och den fule och det svarta fåret och den arge och ja, ni vet ju själva. I min familj har jag fått rollen som den nervsvage, den dramatiske, den hypokondriske och den där som har lite för mycket känslor. Jämfört med verkligheten, nu när jag liksom fått se den själv med egna vuxna ögon, tycker jag inte på något sätt att jag förtjänade den rollen och ändå har den satt så himla djupa spår i mig. Jämfört med mina föräldrar och mina syskon var jag ju den där. Den som skulle känna så mycket hela tiden. Oroa sig. Bli ledsen, arg, rädd, otrygg. Den var jag och den är jag i mångt och mycket fortfarande jämfört med de andra, de som lever kvar. Jag har nog aldrig riktigt gjort upp med den rollen. Jag minns en gång för några år sedan då jag hängde med min kusin och hon berättade en grej om en släkting till oss som var hemlig och lite jobbig och grejen i sig är liksom inte relevant i sammanhanget, men det faktum att hennes mamma sagt åt mig att jag inte fick veta eftersom jag, cirka, hade svaga nerver eller dylikt, det etsade sig fast. Detta går alltså utanför mina föräldrar, det går till deras syskon också. Att jag inte riktigt klarar av livet, eller så. Inte vet jag. Detta fick filmen mig hur som helst att tänka på. De här rollerna och hur otroligt svårt det kan vara att bryta sig ur dem. Att det ibland krävs något riktigt monumentalt och stort och kanske svårt för att göra det.

Hel baksida igen

2011-08-16T14:44:00.003+02:00

Sådär, då var iPhoneproblemet löst. Den krossade baksidan är numera lagad, tack vare iPhonereparation på Odengatan. När jag frågade om tips på Facebook visade det sig att ungefär alla hade krossat en fram- eller baksida någon gång, och alla hade olika förslag. Stället som ligger på skanstullsbron mittemot Åhléns verkar billigast. Stället som heter ifon på Fridhemsplan verkar också populärt. Och något ställe på Östgötagatan. Men allra flest rekommendationer fick alltså iPhonereparation.se och det trillade in historier om hur de kommer till ens jobb om man vill (och vill betala 400 extra för besväret), hur de jobbar snabbt och är tydligast på nätet och dessutom ger rabatt om man checkar in på stället när man lagar sin telefon där. Bloggar man om det får man 10% rabatt på ordinarie pris 899 kronor. KA-TJING. Eller hur man stavar. Hur som helst, nu är jag lite fattigare och lite mer försiktig än innan. Samt har en hel telefon. 45 minuter tog det. Och jo, jag tycker fortfarande det är uselt att göra en telefon i materialet glas (!) men vafan. Orka gå runt med glassplitter i väskan.

Ditten datten

2011-08-15T12:11:00.002+02:00

Igår kväll när vi lade oss sade min kille detta helt sanna och väldigt tråkiga: "du har ju slutat läsa helt". Ja, det stämmer. På hela sommaren har jag läst en liten bok. Jag har tittat på en jävla massa serie, jag har lyssnat på många sommarpratare, jag har sovit rätt bra och jag har löst korsord, men jag har inte läst. Om detta tycker jag inte om. Jag måste börja läsa igen. Hitta suget, så att säga.

Igår såg vi Heath hos Frida och Frans. Världens bästa film, tyckte somliga i sällskapet. Jag höll inte med, i stället upptäckte jag den roliga appen wordfeud. GUD så catchy. Ikväll ska vi se Jag saknar dig på bio. Den hoppas jag på. Eftersom jag älskar svenskt och inte är speciellt kräsen kan man ju känna att det är en given succé.

För övrigt har jag idag pratat jättejättejättesnabbt på engelska inför några hundra studenter. Fy fan vad nervös jag var. OGILLAR prat inför grupp. Det är som blygheten sitter i skelettet på mig.

Onaj, eller: att laga en splittrad iphonebaksida

2011-08-14T10:12:00.004+02:00

Igår när jag och min bror och 20 av hans kompisar var ute och åt middag så började jag och två av dem, som jag satt bredvid, prata om iPhoneskydd. Som man gör. Jag har ett sånt i gummi som sitter som en ram runt telefonen, ett bumperskydd liksom, med öppen rygg och framsida, och ajg skröt väldigt mycket igår om hur bra det skyddar telefonen. Berättade hur många gånger jag tappat den i olika golv och hur den aldrig fått så mycket som en skråma. De andra två, de jag pratade med, körde med ett sånt heltäckande skydd och lite mindre mjukt, mer i hårdplast. Det har jag haft en gång, tappat telefonen i ett golv och så sprack ena hörnet på själva skyddet. Hur som helst. Tidsklipp två minuter. Jag står utanför restaurangen och fotar Midnattsloppet, som råkar springa precis där vi är, och telefonen glider mig ur handen. Och landar på asfalten. Och baksidan spräcks i tusen bitar.

Jaha. Att gå tillbaka in och erkänna för mina bordsgrannar att mitt skydd inte var så bra after all gjorde mig ingenting. Att min telefons baksida numera är jävligt splittrad däremot, stör mig enormt. Jag har inte TID att lämna bort den i flera dagar för att byta ut den för nästan tusen kronor. Och varför gör man en telefon i glas förresten, hur dumt är inte det? Typisk sak man börjar tycka när glaset är splittrat förresten, jag visste att den var i glas innan också. I alla fall. Min fråga nu är alltså: vet ni var man lagar detta i Stockholm och vet ni någonstans där man kan få det gjort snabbt? Det får väl kosta himla sjuhundra himla kronor om det måste göra det. Huvudsaken att jag inte går utan telefon en hel vecka, ty det går icke. Jag vore mycket, mycket tacksam för tips i detta trista ärende.

(Om det spelar någon roll förresten, så kan jag säga att det är baksidans nedre del som splittrats, dvs kamera och blixt fungerar än. Och eftersom jag nu skrev det där med blixt fattar alla att det är en 4 jag pratar om, antar jag. Men för tydlighets skull: det är en iPhone 4.)

Igår

2011-08-13T18:00:00.001+02:00

Eldkvarn spelade på Lasse i parken. Vi satt utanför. Träffade Wille. Hörde hans fantastiska historier. Åkte till Babylon. Gick till biljarden. Gick hem. Slut.

myser

2011-08-12T18:45:00.000+02:00

Förlåt, men jag måste bara skryta lite. Eller okej, kanske inte skryta, men.. (åh gud nu kräks jag pga ord jag ska använda för första och sista gången ånej jag kan inte stoppa mig okej här kommer det) njutblogga. Detta har hänt: jag avslutade jobb strax före fem. Åkte hem. Köpte viner på systemet på vägen. Typ läste på beskrivningar och gick till hylla över vanlig prisklass. Gick över gatan. Landade hemma. Bytte om. Gick ut och sprang. Som av en slump fick jag svinbra musik i blandad spellista. Blev glad. Samt trött och arg eftersom det är så fruktansvärt tråkigt och jobbigt att springa. Fortfarande mycket långsamt tempo. Hur som helst. Var argglad. Kom hem. Åt helt vanlig svennemiddag aka korvstroganoff och ris. Tog ett glas av en av flaskorna. Duschade innan förresten. Gud tänk om jag glömt det så ni visualiserade mig av svett rinnande sittande vid middagsbord ätande korvstroganoff drickandes det vita vinet = sunkigt ju. I alla fall. Nu är middag äten, vin drucket, jag ligger i säng, tittar på In Treatment. Åh vad jag skulle vilja skriva om den här i bloggy, säsong 3 alltså, men alla blir alltid så arga när man gör det och ba men jaaaaaag som inte seeeeeeett det taaaaaack osv. Men ändå. Vill prata In Treatment. Älskar In Treatment. Aja i alla fall. Nu ska jag se några avsnitt, fortsatt smuttandes på dyrvinet, och sen kommer Wille hem från Nordpolen (alltså arktis, ej Polen) och då får jag kanske, kanske träffa honom för en öl eller fem. ÅH LIVET. Idag var du najs.

Fem år av... liv. Cirka.

2011-08-11T23:33:00.001+02:00

Jag har använt hela kvällen åt att göra en grej jag borde gjort för länge sedan. Om ni tittar i arkivet här till höger ser ni nu ett arkiv som sträcker sig från 2006 till 2011. Det innebär alltså att jag importerat samtliga gamla bloggar jag haft till den här. Den första, då när jag var ung (nåja) och trasig och festade hela tiden och lade "snyggbilder" på mig själv och Frugan Frida var och varannan dag. I massor. Det finns några godbitar från den tiden kan jag tala om för er, även om man stör sig på alla dessa sjukligt narcissistiska se-på-mig-nu-vad-tycker-du-bilder. Jag var rätt rolig emellanåt. Sedan, jag tror det var 2006, hoppade jag över till Nöjesguiden där jag bloggade ett halvår (ångrar det) och det halvåret är för alltid försvunnet. Därefter började jag blogga med tre andra godbitar. Mina inlägg från de åren är också importerade nu. Och till slut, som titeln på den här bloggen så osmart anger, 2009, då började jag alltså skriva här. Under något slags paroll om riktighet. Hur som helst. Jag har suttit hela kvällen och läst igenom gamla inlägg och tittat igenom gamla bilder. Saknat människor jag inte träffar så ofta längre. Skrattat lite. Blivit lite tårögd. Det är nog egentligen bara ett arkiv som gynnar/roar mig själv när jag tänker efter. Men det känns ändå himla bra att ha allt samlat på samma ställe. Skulle jag bara tipsa om en vecka i all min blogghistoria att läsa så skulle det nog bli den under de fem sista dagarna i november, när jag bröt foten och hamnade på sjukhus och proppades full med morfin och - detta hade jag helt glömt bort - bloggade samtidigt? Från mobilen? När jag låg där nyopererad med ryggmärgsbedövning och kateter och skakade av droger, ja då bloggade jag från mobilen. När jag låg i korridoren på akuten och det läckte blod ur min arm, ja då bloggade jag också. När jag skulle berätta vad som hänt och mobilfönstret var så litet att man bara kunde se de sista tre meningarna glömde jag, pga chock och insulin och stesolid och morfin, bort i slutet av inlägget ifall jag berättat att jag brutit foten eller inte. Åh vilken tid det var. Så himla knasigt.

Nu ska jag sova. Godnatt på er.

Vanlig dag i livet 2007 (buhu)

2011-08-11T12:23:00.000+02:00

Trots av kyla till förmån för geni

2011-08-11T09:22:00.003+02:00

Jo igår hände alltså det här: det spöregnar hela eftermiddagen och jag har ej mycket kläder på mig. Jag ska möta Frida, som varit borta cirka tusen år i sommar, och hennes bebis och hennes kille på Kulturhuset för att sedan vinka kille+bebis adjö och gå och shoppa bh:ar och efter detta äta dumplings. Vi gjorde detta. Handlade, samt åt dumplings, och uppå detta sushi och wok och ännu mer dumplings och lite vitt vin och tja, efter det kände vi oss rätt så redo att gå till Kulturhustaket och titta på Elias spela. Det var ungefär en grad varmt, nej jag menar kallt, och jag tror jag skvimpade ut ett glas vin enbart på grund av frossaskakningar. I alla fall. Jag är så HIMLA GLAD att vi tog oss dit, han är faktiskt ett geni, Elias. Och hans band också för den delen. Och det är så roligt att se någon som är så komplett som Elias är på en scen. Det var värt att frysa så jag skakade, värt att vakna med ont i halsen idag.

Ikväll var Avas och Elias och väldigt många dumplings kväll

2011-08-11T00:17:00.002+02:00

Where's the flow

2011-08-10T12:39:00.004+02:00

Det ösregnar utanför och jag som hade tänkt att gå till Kulturhustaket ikväll och titta på Elias under bar himmel. Undrar vad de gör om det regnar då också. Ställer in? Jag sitter på jobbet och formellt sett har jag fortfarande lunchpaus, men vädret var så tråkigt att jag lika gärna kunde stanna framför datorn. Det är något fel på kylsystemet på jobbet så vi huttrar och fryser, allihopa, här. Jag inser att jag inte är så jäkla bra på engelska som jag eventuellt lovade när jag började. Det här med prepositioner är ju jättesvårt! Heter det on eller at, frågar jag mig själv hela tiden. Heter det go directly to eller är det en direktöversättning? Man kanske kan orden men FLÖDET, var är flödet? I don't know. It's not here i alla fall. Nu ska jag äta ett äpple. Hej!

Före-bild

2011-08-10T07:59:00.002+02:00

Hej jag heter Carolina och häromdagen fick jag en psykos på lunchen och köpte en grej som gör att jag om 4-6 veckor kommer (?) få (?) jättelånga (?) ögonfransar men redan på en gång gav ett jättetomt bankkonto. Impulsiviteten i det inköpet = maximal. Men tjejen på Cow var så HIMLA bra säljare alltså. Åh det är dåligt för mig att jobba mitt i stan och med Digge som kollega. Hamnar på konsumtionsställen hela tiiiiden. Aja. Kanske kan min lillebror tycka att det är okej att han inte får något i trettioårspresent. Skoja.

Här har vi i alla fall en sk före-bild:

I ran so far away

2011-08-09T21:16:00.003+02:00

Äsch, det är väl inget speciellt det här med att jag var ute och sprang när jag kom hem från jobbet idag. Inget speciellt alls. Bara det att jag SPRANG TRE KILOMETER UTAN ATT GÅ EN ENDA GÅNG OCH DET HAR JAG ALDRIG GJORT FÖRUT. Tro inte att jag inte vet att tre kilometer är superkort och att alla inklusive din mormor klarar att jogga tre kilometer. Jag har förstått det. Men jag, jag har aldrig kunnat springa mer än några minuter tidigare innan diverse håll och smärtor och outhållighet har fått mig att stanna, men den här gången bara fortsatte jag. Tänkte när jag började, vid Långholmens ena bro, att jag skulle testa att springa så sakta att det nästan var som att gå. Långsammare än sjuttioåringarna som sprang förbi i spåret. Och så gjorde jag det och så funkade det och så var det med det. Vansinnigt självgod är jag nu. Skaffade konto på Runkeeper på direkten och började hetsa på fejsan. Hur som helst. Nog om detta. För nu ska vi titta på den här killen, kanske det finaste jag sett på SVT näst efter Life på söndagkvällarna. Han är ju för jävla underbar alltså.

Och nu vill man ju bara att han ska få vinna, älsklingen, men nä. Blev inte riktigt så.

En timme en minut åtta år här står tiden still

2011-08-08T21:08:00.003+02:00

Jag har stått i Stockholms Stads Bostadsförmedlings kö i åtta år och en månad. Okej ville bara berätta det, hejdå!

Närå. I alla fall. Jag har köat i åtta år drygt, och idag var jag på min första visning. En tvåa på Sockenplan. Jag låg på plats 14 i kön bland de som svarat på annonsen, vilket är himla bra kan jag berätta för er, för när jag svarade på en i Enskede gård i veckan låg jag på plats 78 och Björkhagen ska vi inte ens tala om och bland lägenheterna som är närmare stan ligger jag aldrig under 300 trots mina åtta år i kön. Så jag låg där på plats 14 och var ganska mallig när jag gick och tittade på tvåan. Där var ca 12 andra, mest par, för att titta och en mycket... ska vi kalla honom WEIRD, ja det ska vi, man släppte in oss på visning. Hans lägenhet var det fulaste, mörkaste och äckligaste jag någonsin satt min fot i. Inrökt och varenda vägg flagnade eller var gul. Kökets luckor var bubbliga och färgen hade nötts bort. Alla persinenner var neddragna så känslan var att det var en jävligt mörk lägenhet. I sovrummet låg mannens linser framme, och lite glasögon och askfat och sådär. Jag vände i princip i dörren, tillsammans med några andra. Åkte hem, tackade nej till lägenheten, och egentligen är det slut på den här historien nu. Förutom att jag inte kan låta bli att undra: hallå får man HA SÅDÄR ÄCKLIGT när man flyttar ut ur en hyreslägga? Blir man inte tvungen att fräscha till den lite innan man har visning? Jag minns inte om värden var Stockholmshem eller Familjebostäder eller vad det nu kan ha varit, men något stort tror jag. Borde de inte besiktiga den innan den går över till nästa hyresgäster? Aja. Jag kommer inte ta reda på svaret för jag kan aldrig bo där hur som helst. Ville mest se ungefär var jag befinner mig i kön, så att säga. Svaret var: fortfarande sist. Bättre lycka om åtta år till.

The beginning of something bad (eller bara en vanlig nackspärr)

2011-08-08T20:28:00.002+02:00

Nu ska jag berätta en grej. För nästan fyra veckor sedan fick jag en fästing. Några dagar efter fästingen fick jag en förkylning. Någon vecka efter förkylningen gick den över. Två veckor efter den gick över fick jag... NACKSPÄRR. Vet ni vad that adds up to? Jo, att jag har TBE. Trist va, i så fall? Det tycker jag också. Speciellt eftersom jag läser på nätet att det inte går att bota och att man får vänta ut det och att det gärna kan vara i fyra månader eller livet ut, i alla fall biverkningarna av hjärnhinneinflammationen (tex förlamning och evig balansrubbning eller depression). Jahapp. Så nu är jag alltså orolig. Iofs brukar jag få nackspärr. Och i somras var alla förkylda samtidigt. Men ändå. Nu har jag iaf tagit en Alvedon och ska laga en matlåda till imorgon* så jag har inte riktigt tid att ha TBE just exakt nu.

* För den som undrar vad jag lagar så blir det alltså något med rödbetor och fetaost och quinoa och sojabönor. De sistnämnda kokade jag igår kväll. Fy satan vilket överdrivet arbete det var, först skulle de ligga i blöt i tio timmar (!) och därefter koka i ca 2,5. Allt detta jobb för något som på tetra kostar typ femton kronor. I can't believe myself.

Kommentar till Popmorsas inlägg om "jag behöver inte dig"

2011-08-08T13:31:00.008+02:00

Min vän Empa har skrivit ännu ett fint inlägg om, tja, kärlek och relationer, och i stället för en lång kommentar i hennes fält tänkte jag kommentera det direkt här, hos mig. You're all i need to get by, heter hennes post och den finns att läsa här. Kortfattat kan man säga att hon resonerar kring huruvida man BEHÖVER varandra i en relation med utgångspunkt i att någon en gång sagt till henne att han inte behövde henne. Han menade att han älskade henne och ville vara med henne men att han faktiskt inte behövde henne, alltså: om det skulle spricka mellan dem så skulle han alltid klara sig. Bli ledsen en stund kanske, men absolut klara sig. Hennes poäng är, tror jag, att hon tycker den informationen är onödig och kanske inte behöver uttalas och att den, för henne, sådde ett frö av osäkerhet och känsla av att vara överflödig i deras relation. Jag fattar det hon skriver men när jag försökte relatera till känslan kunde jag inte. När jag tänkte lite närmare på saken insåg jag nämligen att jag i princip känner tvärtom.

Jag vill känna mig trygg i att den jag är ihop med klarar sig utan mig. Jag vill att den personen - redan innan vi träffas - ska ha hittat ett sätt att leva som gör honom eller henne lycklig. Eller hel. Eller åtminstone har god koll på vilka ingredienser som behövs för det. Jag vill inte vara ihop med någon som känner att det är jag som fulländar den. Jag vill inte vara någons sista pusselbit utan vilken personen skulle rasa ihop och falla samman, ens i en romantisk teori (i praktiken klarar sig ju nästan alla utan varandra). Jag vill heller inte känna så gentemot någon annan. Jag vill känna att jag har tillräcklig koll på vad jag vill och behöver för att den här personen som kommer in i mitt liv får bli det lilla extra. Jag vill inte känna att jag rasar ihop om vi gör slut. Jag vill inte tro att han känner så. Jag vill att vi ska välja om varandra varje dag, jag och den jag lever med, för att vi tillför saker och inte för att vi inte klarar oss utan varandra. Jag vill bli vald om och om igen och jag vill vara fri att välja om och om igen.

Precis som Emelie skriver är det semantik. Nästan ingen behöver sin kille eller tjej på det sättet att de inte klarar sig utan. Men semantik eller inte; jag tycker bättre om känslan, och orden, av att man gör det, klarar sig. Kanske har hon rätt i att det inte behöver uttalas, men för mig behöver det verkligen finnas där, outtalat, för att jag ska känna mig trygg. För mig känns kärleken och relationen mer hel och mer på riktigt om den baseras så lite som möjligt på den typen av behov. Det här med att vara halv när man inte är två: vill liksom komma bort från det. Det kanske låter helt otroligt torrt och oromantiskt och ärligt talat, jag tror inte jag är så himla romantisk nu för tiden. Men jag vill ha en vän mer än en pusselbit, en som går bredvid mig genom mina dagar som jag själv, i största möjliga mån, ansvarar för är fyllda av saker som får mig att må bra och känna mig hel. Och jag vill, nej fan kräver, att den jag är med ska hitta och veta de sakerna för och om sig själv, inte genom mig.

Därmed inte sagt att jag inte kan relatera till känslan när det där är i obalans. När en helt uppenbart vill och "behöver" mer än den andre. När man är den där själv. Gud vad jag varit där och gud vad det gör ont. Man vill inte vara den som behöver när den andre uppenbarligen inte gör det. Man vill inte vara den som gör schema baserat på någon annans, någon som njuter för fulla muggar av allt det där den har som är bortanför ens relation. Man vill inte känna sig överflödig i sin relation. Eller i underläge. Men där tror jag det har mer med balans och egen självkänsla att göra än det faktum att den andre inte behöver en. Att obehöva varandra på ett gemensamt och balanserat sätt = bra grej. Tänker jag.

Mvh,

Otrygg-undvikande

Get there faster

2011-08-07T09:59:00.003+02:00

Hinner inte skriva för kaffe och serie i sängen kallar, men kortkort om helgen:

Pride-seminarium
Vernissage
Pet Sounds Bar
Tobias balkong
Myrorna Hjorthagen
Pride-parad
Kyss Mig
Antes balkong
Vardagsrumsdans
Riche

Inköp och oköp

2011-08-05T12:35:00.002+02:00

Okej, här är dom. Trehundra spänn kostade det att klacka dom. Var typ SUR mot killen på skomakaren när jag betalade. Ska aldrig mer köpa skor som ej funkar vid inköpstillfället.

Sen vill jag bara passa på att visa den här jackan av PET-flaskor som jag nästan köpte igår. Alltså hör ni, en jacka av PET-flaskor. Så bra. Dock köpte jag aldrig. Försöker att oshoppa av lite olika anledningar. Men ändå. PET.

Ps. Ställningen beror på osug att vara med på bild med fejs, ej att jag har solarieglas i hallampan hemma. Ds.

Tre saker vi borde prata om

2011-08-04T10:35:00.007+02:00

1. PMS och hur man mår, hormonellt sådär. Genom Ankans bloggpost här, där jag öppenhjärtigt kommenterade, ser man att det är ganska många av oss som mår... såhär. Blir deprimerade, rent av, har ångest och är ledsna och det handlar liksom inte om två dagar i månaden eller HARUMENSELLÄH-ilska utan riktiga jävla, ja, problem. Hela tiden, om och om igen. Jag vet inte, men det är inte precis något jag känner mig bekväm att prata om med vem som helst. Ändå påverkar det mig och min närmaste väldigt mycket och alternativen man har att välja mellan som eventuell "lösning" känns inte skitroliga de heller (p-piller, minipiller, antidepressiva 10 dagar per månad, osv). Äsch jag vet inte. Läs Ankan så kanske man kan prata vidare där eller nåt.

2. Klimatutsläppen som Hans Rosling skriver om i DN. Varför pratar vi inte mer om det? Jag behöver veta vad det egentligen, konkret, för mig personligen och världen i stort, betyder att polarisen, just exakt nu, smälter i rekordfart. Vad innebär det att det nu är öppet vatten från Atlanten till Stilla havet? När han skriver att det viktiga inte är att "mäta isminskningen, utan att mäta effekten av våra motåtgärder" så hänger jag med. Tror jag. Vi mäter inte tillräckligt mycket, tillräckligt effektivt, och när vi mätt får vi, allmänheten, inte veta det tillräckligt tydligt/snabbt? Vad det egentligen betyder? Hur vi prioriterar? Alltså: Jag vill att vi ska prata mer om precis det här.

"Att regeringen är trög med utsläppsdata är trots allt förståeligt, men att oppositionen med det växande Miljöpartiet inte kräver snabbare rapportering är obegripligt. Vill oppositionen inte ha en datastyrd energidebatt? Data behövs när de uppenbara riskerna med kärnkraften ska vägas mot de lika uppenbara riskerna för klimatförändring från fossila bränslen. Sverige och Frankrike har ungefär dubbelt så mycket produktion av kärnenergi per invånare, och nära halva utsläppet av koldioxid, jämfört med Japan och Tyskland. Det är förvånande att kärnkraften diskuteras separat från klimatdebatten."

3. Vilka sommarprat jag borde prioritera. Just nu lyssnar min kollega på Alice Bahs och tja, jag vet inte. Ej såld. Hittills lyssnat på Broos och Wretling och älskat. Gillade Wetterstrands. Sen har jag inte hört några fler! Vet att många gillade Henrik Larsson men sedan har jag noll koll. Tips my way please!

Fina fina

2011-08-04T10:26:00.001+02:00

Märklig grej

2011-08-03T15:11:00.001+02:00

Idag åt jag och Major lunch på ett cafe på Sveavägen, i närheten av där vi en gång i tiden jobbade tillsammans på Nöjesguiden. Ett roligt ställe, med brysk och hetsig personal som fyller ens lunchpåse med massa grejer man aldrig beställt. Man kan tro att man ska köpa en sallad, med komma ut med en påse med sallad, bröd, smör, glass, frukt, kaffe och juice. Det varierar lite från gång till gång. Hur som helst. Idag var första gången på år och dar och då vi stod i kön började jag titta in i den kyl full av godsaker de har. Vi pekade på enorma tårtor och jag tog fram kameran för att ta en bild. Då KASTAR sig en man ut från bakom disken oh håller sin hand över min kamera och ropar no, no photos! Jag blev så paff att jag inte ifrågasatte, bara tog ner kameran. Tittade mig omkring efter en skylt med överkryssad kamera, fann ingen. Letade efter förklaring i mitt huvud till varför det skulle vara förbjudet att fota en disk med godsaker, fann ingen. Det såg alltså gott ut. Man ville tipsa? Äsch. Jag vet inte. Så himla konstigt bara.

New shoes

2011-08-03T09:29:00.001+02:00

Eftersom jag ägnat 32 år åt att kliva omkring i cirka Converse har jag aldrig riktigt gått till en skomakare förut. När mina skor har fallit sönder, har de gjort det med rätta så att säga. Har jag nån gång haft klackskor någon smärtsam nyårsafton har det varit engångshistorier från typ Vagabond. Så då vet vi bakgrunden. Nu till ämnet.

Jag köpte ett par, eh, klackskor på COS i Kph och de var på rea och det enda jag köpte på hela semestern, tänkte jag skulle unna mig. Tror de kostade 1500 när rabatten var avdragen eller liknande, inte superdyrt men för mig ej heller superbilligt, och jag minns att jag tyckte det var rätt mycket för ett par skor med klack som jag antagligen nio dagar av tio ej kommer använda eftersom de har, ja, klack. När vi kom tillbaka till hotellet och Pauline tittade på dem sa hon att jag kunde ha dem samma kväll men att de sedan måste klackas om. Som detta var den naturligaste sak i världen sade denna tio år yngre kvinna detta till mig. Man måste tydligen klacka om skor direkt när man köper dem. Totalt himla ologiskt? Om en tillverkare kan göra en fin sko, är det liksom inte rimligt att samme tillverkare kan göra en klack? Är inte det på något sätt, tja, grundkurs? Lektion 1A: klacken. Tänker jag. Kanske beror detta "självklara" på att olika människor vill ha OLIKA klackmaterial? Fast nä, va, då borde det istället finnas olika skor med olika klackar att köpa.

Idag gick jag till skomakaren. En cirka artonårig kille i Horans tunnelbana. Han var, tro't eller ej, inte heller förvånad över att man behövde klacka om sprillans nya skor (obs jag frågade inte "är det inte konstigt" eller dylikt, jag bara noterade hans oförvåning). Han ville även ha modesta 300 spänn för jobbet. Asså jag vet inte, detta är uppenbarligen old news för hela världen utom okunniga jag, men jag kan tycka att det är lite dumt. Att först köpa ett par skor, få några hundra kronors rabatt och sedan gå raka vägen till en hantverkare och be dem "laga" de nya skorna för samma summa man tyckte utgjorde fyndet någon vecka tidigare. Åh. The world of stuff you never knew, va. I'll be a woman soon.

Just nu:

2011-08-01T13:57:00.000+02:00

I can't breathe

2011-08-01T13:22:00.001+02:00

Okej, det här kan inte vara bra. Minns ni att jag berättade att jag gjorde några situps, där på gymet i lördags, på en sån där pilatesboll? Helt okej om ni inte minns ty det var en otroligt boring bloggpost. Hur som helst. Min mage efter detta. MIN MAGE. Det började igår och idag är det värre. Det går inte att gå upprätt. Det går absolut inte att andas in djupt. Hostar jag kan jag lika gärna dö. Detsamma gäller nysningar. Jag har så ont, så förbannat ont, att jag undrar om inte varenda muskel i magen är av, rakt av bara. Så här ont ska cirka tjugo situps över pilatesboll inte göra. Det får inte vara såhär. Jag kan inte röra mig. Sitter på jobbet, hållning ostbåge, och skriver det här. Det är ganska mysigt att vara tillbaka. Förutom smärtan. Helvetessmärtan. Aj.

En stillsam (men sträng) uppmaning

2011-07-31T21:11:00.006+02:00

Nu gör vi såhär, allihopa. Först läser vi Jonas bloggpost om Kikki och sedan köper vi den här på iTunes. Varför? Ja men LÄS LÄNKEN DÅ!

Tänk vad fint att göra något bra såhär sista timmarna på (min) semester(n). Tack!

Ps. Man får köpa versionen utan Alban också. Ds.

Bridesmaids

2011-07-30T17:49:00.005+02:00

När jag hade tränat idag åkte jag till Emelie och fikade med henne och Ante och Wille. De ville gå på bio mitt på blanka sommardagen och trots att det till viss del tog emot, med tanke på att jag snart sitter inomhus varje dag igen, blev jag så peppad på Bridesmaids och godis i mörker att jag hängde på. Filmen var kul. Jag skrattade flera gånger och grät en och annan också, för den delen. Det är himla träffande tema, ska jag tala om för er, det här med EH KVINNLIG VÄNSKAP och när liksom den ena går och gifter sig eller blir på smällen eller går vidare in i nya (läs: mognare) faser när man själv står där man står och kanske inte vill dit eller vill dit men har inte kommit dit ännu. Det är bitterljuvt och inte enbart skojigt, även om man såklart gläds åt den andres förändringar så blir man liksom lite kvar på stationen, om ni fattar. Vinkandes hejdå till den där man tycker att man alldeles nyss var på samma sida som och tänkte man skulle vara för evigt. Hur som helst. Det var alltså filmens tema. Två gamla vänner och den ena ska gifta sig och den andra är inne i pissig period där snubben hon ligger med inte ens låter henne sova kvar och hon fortsätter hänga med honom trots att hon hatar sig själv efteråt och hennes mamma försöker muntra upp henne och säger att man måste nå botten innan det vänder ("och jag tror att du kanske är på din botten nu, raring") och hennes bageri gick i konkurs och tja, livet känns liksom lite orättvist och ensamt där när bästisen ska byta stad och gifta sig och allt verkar gå hennes väg. Precis som jag antar att de proffsiga recensionerna berättar så handlar det alltså om vänskap snarare än om kärleksrelationer och det handlar om det här med att byta fas och lämna en bakom sig alternativt vinka hejdå till en som byter fas, kan man säga. Och hur lätt det är att virra in sig i något slags självbild att man är en sån där det aldrig kommer hända för, man är en sån som blir lämnad, osv. Jag gillade filmen mycket. Det var stor humor massor av gånger, om än ett extremt ostigt slut med allsång och bröllop och what not. En replik som fastnade i mig direkt var den här: "I don't associate with people who think the world is to blame for their problems, you know why? Because you are your problem. You are also your solution." ÅH SÅ HIMLA SMART TYCKER JAG. Kände hur jag också brukar störa mig så extremt mycket på människor som tycker det är si eller så eller den eller den eller ja, världens fel att allt skit händer "just dem", ungefär. You are your problem! Men ännu viktigare: you are your solution.

Slut på mycket märklig recension av Bridesmaids. Här har ni förresten Empas. (Hon har fel, hon var ej den enda med gråtränder).

Post-friskis

2011-07-30T17:44:00.002+02:00

Friskis gick väl an, tycker jag. Stod en halvtimme på löpband, tio minuter på roddmaskin, fem minuter på världens tråkigaste maskin aka crosstrainer, och sedan lite... armar. En sak jag inte minns att folk höll på med back in the days, när jag tränade sist ca 2001 eller dylikt, var det här med skrikandet. Alltså männen som SKRIKER när de tar i? AAAAAAARRRGGGGGGH, skriker de och då vet man att de lyfter något tungt. Jag vågade mig förresten på en sån där halv pilatesboll. Tjuvtittade på en tjej som gjorde situps liggande på rygg över en, och när hon gick där ifrån smög jag fram och härmade. Kändes ungefär som vanliga situps? Vet inte riktigt vad den halva bollen gjorde för nytta? Det är hur som helst ganska kul med stora mjuka bollar, tycker jag, så jag blev kvar där en stund. Sedan hade en och en halv timme gått och man fick gå hem.

Semesterslutet nalkas med stormisar

2011-07-30T11:19:00.002+02:00

Okej, jag har tydligen ångest för att gå "tillbaka" till jobbet på måndag. Mitt nya jobb alltså. Som jag inte riktigt kan ännu. Kan inte namnet på alla jag jobbar med och vet inte på pricken vad som förväntas av mig. Kanske är det därför jag har ångest. Kanske är det för att fyra veckors ledighet sprang iväg lika fort som alla säger att de gör, fast man inte tror det när man står där och det är den första juli och man checkar in på ett svindyrt hotell i Borlänge och tänker att man är ledig för evigt från och med då. Hur som helst. Av semesterns 31 dagar kommer jag att ha druckit vin ungefär 25. Tränat exakt noll gånger. Nej förresten, EN GÅNG, jag ska nämligen springa ned till Friskis i Hornstull exakt nu och se hur det är där nuförtin. Inte för att jag någonsin varit där, så jag har inget att jämföra med, men jag minns mina dagar på Friskis i Skanstull ca 2002 med... värme. Eller nåt. Okej helt ärligt kanske jag mer minns det med ångest, men skitsamma. Jag tänker mig att någon kvart på nåt löpband här och en motionscykel där och dra lite vikter hit och dit kan dämpa den här ångesten jag ändå går omkring och känner. Jag hoppas på det. Har även en annan rolig grej framför mig och det är Electrelane på Strand ikväll. Ska på konsert! Frivillig och ej inom jobb! Klubbkonsert! HUR KUL? JÄTTEKUL hoppas jag.

Igår var jag + kille på Gudö hos svärföräldrar och grillade och plockade hallon och åkte nattbuss och nattvärbana och nattunnelbana hem. Herregud i himlen vad mycket asfulla och läskiga tonåringar det var ute. Ett gäng på ca 15 killar bråkade i tvärbanan så att jag blev rädd. En kille var så full på en perrong att det såg ut som han skulle vingla ner på spåret precis innan ett tåg kom in. Ett gäng på nattbussen pratade bara om spyor pga alkohol. På 7-eleven i Hornstull låg en tjej och sov över "fikabänken" i superduperkalasfylla, och hennes kille talade om för henne att hans mamma var på väg i bil och skulle köra dem hem. Jeez.

Gröna gångar

2011-07-29T11:29:00.002+02:00

Igår provade jag Gröna Gången på Hotell Skeppsholmen för första gången. Vi cyklade dit, jag och Lina, och det kändes himla fräscht. Väl där satt vi i solstolar och tittade på folk och drack Pimms och vin för 405 kronor flaskan, vilket jag tyckte var hutlöst med tanke på att vi kunnat sitta cirka i gräset tre meter bort och då betalat 65 för samma flaska, men aja. Vi var ju på Gröna Gången. Hur som helst. Vi cyklade därifrån vid tio när det började dofta stängning, landade på Södra Teatern för ytterligare ett glas vin och sedan råkade det bli på det sättet att min kille inte tyckte jag skulle cykla hem, så han fixade den biten och jag och Wille tog tuben. Det är så jävla varmt just nu att jag blir förbannad varje natt. Vi har 27 grader i lägenheten. Fatta förresten att det är 45 grader i New York nu. 27 är INGENTING i jämförelse. Ändå vaknar jag och vandrar runt i lägenheten varje natt i desperation och tänker det här GÅR inte det här GÅR inte det här GÅR inte.

Samtidigit i en mejlkorg nära mig

2011-07-29T11:26:00.004+02:00

Alltså, I kid you not, cirka 100 av dessa om dagen. I skräpkorgen förvisso, men ändå. Blir irriterad. Mamma har likadant, jag misstänker att hon smittat mig för hennes kom först. Hon ringde Western Union, det tycker jag är rart, men de kunde inte riktigt göra något åt saken.

Och så lite HBG-skurar

2011-07-27T14:25:00.004+02:00

En dag gick vi till Köpenhamns zoo

2011-07-27T14:18:00.002+02:00

Spridda skurar från KPH

2011-07-27T14:08:00.004+02:00

Going back

2011-07-27T13:30:00.002+02:00

Nu rullar vi genom Sverige igen. Planen, som ursprungligen var att efter Helsingborg åka till Göteborg och sedan Tjörn, sprack i och med att jag varit sjuk och liksom halvdäckad inte mindre än en dryg vecka nu. Extremt dålig timing. On the good side aldrig så sjuk att en dag gått förlorad helt, on the bad side tillräckligt sjuk för att jag behövt lägga mig relativt tidigt och liksom inte haft energi att, tja, ha riktigt roligt? Det var superskönt att i söndags kväll anlända till Monkan och Andreas i Helsingborg. Äta spagetti och köttfärssås och spela spel och gulla med deras barn och leva lite hemmaliv med två älskade och ofta saknade vänner. Regnet höll i sig ända till igår morse och det innebar alltså sex dagar i rad av regn på morgon, middag, kväll och natt. Vi åkte till Kullaberg (Kullavik?) en av dagarna. Fikade och tittade på båtar och stup, typ. Den andra dagen tog jag och min kille bilen och körde till Båstad, där har jag spenderat många barndomssomrar eftersom mormor och morfar hade ett stort hus där. Det var fint i Båstad nu också. Lite dyrt bara. Lunch i hamnen: 280 kr för en köttbit. Jahopp. Hur som helst. Jag rullar nu hemåt och det känns som den smartaste lösningen, även om semesterslutet på måndag känns rasande nära. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag saknar ridningen, jag drömmer om hästar varannan natt. Hej för nu.

Ord = slut

2011-07-23T18:43:00.002+02:00

Man blir ju lite stum, va, när en sån här sak händer. Det är så många nivåer, så många lager av information och uppå detta: reaktion, att ta in. Låg klistrad framför BBC och SVT och NRK och CNN hela eftermiddagen igår. Fortsatte imorse. Varvade detta med Twitter och nättidningar och läste bloggar och det är så himla mycket som rör sig. Plötsligt tävlar alla om att vara ledsnast och gråta mest och jag vet inte vad det gör för nytta. Plötsligt känns det där ofattbart läskiga, det som händer på ANDRA ställen i världen så himla nära. Och vi stirrar på bilderna av det där som inte ligger så långt bort och försöker fatta. Och så detta med terror/massaker och vilka som uttalar sig och vad de säger. Och att det plötsligt dyker upp en person som FÖRSTÅR motivet ("kan förstå men inte försvara"?!) i kommentarsfältet hos en "kompis" Fejjasida. Jag vet inte. Det känns som det är för mycket att ta in.

Idag regnar det i Köpenhamn. För tredje dagen i rad. Jag tappade lusten att göra ungefär allt vi hade tänkt, så jag åkte till Zoo. Tittade på aporna och de andra djuren några timmar. Nu är vi tillbaka på hotellet. Det ösregnar utanför. Samma bilder på tv om och om igen.

Ställe jag varmt vill rekommendera: Scandic Front i KPH dårå

2011-07-22T11:53:00.001+02:00

Titta gulliga tipsarperson, vad vi gick förbi igår!

2011-07-22T11:45:00.003+02:00

KPH is pouring

2011-07-22T11:01:00.002+02:00

Hej från ösregnigt Köpenhamn och ett jäkla TOPPENHOTELL. Gud vad fint det är. Clarion Front heter det och personligen skulle jag nog vara rätt nöjd att spendera hela himla helgen här, på rummet, med lite avbrott för frukostbufféer. Igår åt vi mat på Madklubben. Det var gott. Jag blev berusad pga pms samt vin. Eftersom vi alla känner varann men ändå lite flyktigt på ett sätt, liksom genom uteliv, gjorde vi så att vi satte stoppuret på två minuter och alla fick sedan i tur och ordning berätta sin livshistoria på två minuter. Sedan fick alla några minuter att ställa följdfrågor på det som berättats och det var jätteintressant och spännande. Inte minst att göra det själv, vad man väljer att berätta och vad man kommer på sekunden efter man är klar att man missat. Hur som helst. Vi åt oss proppmätta, gick sedan hem i regnet och sov som stockar i alldeles enormt sköna sängar. Förresten, minns ni regnet som kom för några veckor sedan här i kph, då det på några timmar regnade lika mycket som en genomsnittlig hel sommar? Det gör att ställenas undervåningar (tex restaurangen igår, eller vårt hotells gym) är fuktskadade och stängda.

Snart är jag ej längre här

2011-07-21T11:45:00.003+02:00

Nu sticker vi snart iväg igen. Den här gången bär vägarna (eller vingarna) till Köpenhamn där vi kommer att spendera tre dagar tillsammans med Pelle och Pauline. Det ska bli roligt. Samt mysigt. Samt jag kommer få äta frukostbuffé tre dagar i rad, vilket råkar vara ett att mina största glädjeämnen. Längtar oerhört till denna buffé. Vet iofs inte ens vilket hotell vi ska bo på men känner att det kommer bli bra, vi har ett hotellproffs i sällskapet. Har ej heller koll på restaurangerna vi ska äta på men det kommer också gå bra, dels eftersom jag gillar all mat man blir mätt av, dels eftersom Pelle är sån där vadheterdetnuigen... gourmé? Gourmand? Det är han i alla fall. Och han har bestämt att ikväll ska vi äta på något som heter Madklubben. Trots att jag är usel på danska har jag förstått (yey meee) att det betyder matklubben. Det låter lovande. Klubb vet man ju hur det går till. Mat också. I övrigt kan dagarna som följer falla sig lite hur som helst, jag har inga speciella önskemål. Det får till och med regna för min del, jag äger numera en så himla fin regnrock från Didriksson. Oj reklam. Men alltså den är fab. Hur som helst. När Danmark är "gjort" tar vi tåget över bron och anländer vid två-tiden (hör du det Monkan, cirka två!) till Helsinborg där vi gästar Monkan och Andy i några dagar. Efter detta rullar vi uppåt i landet och vad det verkar idag landar vi även några dagar på Tjörn, hos Mattias. Det är många stopp på nio dagar och den 1 augusti börjar jag jobba igen. Som redaktör. Det ska bli spännande/roligt/lite läskigt. Hur som helst, jag tänkte först att äsch, datorn tar jag INTE med mig men nu tänker jag att äsch, datorn kan jag väl lika gärna ta med mig?

Så nu far vi alltså. Adjö. Jo en sak förresten, om ni råkar sitta på några tips gällande Köpenhamn eller varför inte Helsingborg, känn er mycket välkomna att kommentera och berätta. Jag suger upp allt, som en blodigel. Puss hej.

Här ligger jag och grinar efter att jag läst ut Här ligger jag och blöder

2011-07-21T10:53:00.002+02:00

Ibland, eller okej ganska ofta, är saker inte speciellt oförutsägbara. Som till exempel att när jag väl började läsa Här ligger jag och blöder så fortsatte jag hela natten och morgonen och därefter grinade en stund för att jag tyckte så mycket om den. Inte alls oförutsägbart. Men den var ju så himla fin. Och det kändes inte som vuxen som försöker minnas hur det var att vara tonåring alls. Precis som Johanna Thydell. Och Jägerfeld. Gilla gilla gilla.

Serietipsen, här kommerom

2011-07-20T23:08:00.003+02:00

Någon efterlyste serietipsen jag fått och här kommer de, i kronologisk ordning, med formuleringar och motiveringar och hela paketet.

Hanna sa...

Breaking bad. Vore kul om du samlar ev tips i nytt inlägg. Behöver också nya serier.

Anna sa...

Pretty little liars!

Petnoga sa...

Love my way är min absoluta favoritserie. Den kan vara svår att ladda ner, men finns billigt på cdon nu såg jag. Bästa svenska serien jag sett på länge är Våra vänners liv. Och den senaste serien jag hittat är Suits, fastnade direkt även om det inte är så mycket känslotjafs.

karin sa...

Brottet MASTE du se. Jag var helt besatt i en vecka (ja, man maste ju jobba och sova ocksa). Lyllos dig som inte har sett an! (Dexter ar bra, men lite for langt, det blir for mycket av det goda efter ett tag. Tycker jag, dara). Enjoy!

Anna sa...

Criminal Minds! Eller True Blood!

Per sa...

Förutsatt att du gillade långfilmen This Is England som kom för en handfull år sedan: This Is England '86. Serien tar vid fyra år efter filmen (utspelar sig 1986, nähe, joho) med samma ensemble. Fyra timslånga avsnitt som har känslotjafs, realism, spänning, lite läskigt, utländskt men också väldigt rolig, sorglig osv.

Per sa...

+ superbra musik, frisyrer, scenografi, dialekter, karaktärer m.m

Status update

2011-07-20T22:59:00.003+02:00

Tog en liten, liten tur till Hötorget för lunch med fin vän, sedan Skanstull mitt i sjukan pga ärende. Kom hem med väskan full. Bland annat av detta:

1. Ingefäragodis från kinaaffären på Ringvägen
2. Inlagd ingefära från --"-- (åh nej det finns inget sånt tecken)
3. Ingefärate från --"--
4. Hårinpackning (ej från kinaaffären på Ringvägen) pga hemskt sommaräckligt slitet hår
5. Här ligger jag och blöder - the book
6. En dag - the book (totalt osugen att läsa men känns som man måste?)
7. The Slap - the book (någon som läst?)
8. Vi knullar ju ändå inte - the book

SLUT. Var nära att köpa ett par döballa solglasögon men tänkte såhär: äsch, sommaren är ju snart slut. Jag börjar jobba om cirka 10 dagar. Sen blir det inomhus för hela slanten. Mina skitglasögon får funka. Sedan växlade jag in svenska pengar till danska pengar och sedan åkte jag hem och imorgon bär det alltså av igen. Den här semestern, om trettio dagar, kommer jag att ha sovit hemma cirka fem nätter. Det gillar jag. Host host godnatt.

När West Wing är slut

2011-07-19T19:42:00.002+02:00

Jag känner att det börjar bli dags att börja förbereda livet efter West Wing. Alla säger att vi ska välja Dexter då, men i helgen pratade David mycket förtjust om Brottet, ni vet den danska serien som gick på SVT för ett tag sedan. Personligen är jag av oklar orsak mer sugen på den. Någon som vill tipsa om andra serier så feel free. Jag gillar: känslotjafs, realism, spänning, lite läskigt, politiskt, svenskt, utländskt. Gillar ej jättemycket: fantasy.

Lite mer Blidö

2011-07-19T18:20:00.001+02:00

Fästingnojjan, förkylningen, blåbären

2011-07-19T18:15:00.001+02:00

Nu sitter jag och Anton någonstans mellan Norrtälje och Östra station på en buss på väg från Blidö, där vi hälsat på David, Eric och underbara pudeln Love. Det kändes bra att komma till en ö där huset man bodde i både hade el och vatten och altan dit inga fästingar nådde. Minns ej om jag nämnde att jag fick mitt livs första bett i helgen, och att jag sedan dess drabbas av både hosta oh halsont och lätt feber och att jag nu GIVETVIS är säker på att allt hänger ihop och jag snart ska bli förlamad eftersom jag absolut fått det hära TBH eller vad det nu heter. Hur som helst. Inte mycket att göra åt eftersom jag 1. Inte är vaccinerad och det 2. Inte finna botemedel mot det om man får det så vi får väl hålla tummarna för att detta är samma gamla förkylning som Wille hade i helgen. Okej bra.

I alla fall. Skärgård nr 2 var jättefin den också och till skillnad från vinfyllda skärgård nr 1 ganska så helylle. Vi plockade till exempel fyra liter blåbär. Promenerade i duggregn och stövlar med en hund. Löste korsord. Sov. Jag hostade en jävla massa. Vi kokade sylt! David bakade kaka! Som sagt: så himla helt och rent på något sätt. Superfint.

Men nu längtar jag hem för jag vill bli frisk. På torsdag flyger vi till Köpenhamn. Over and out.

Helgen på Storholmen

2011-07-17T22:43:00.008+02:00

Nu är jag hemkommen från två fantastiska dygn med tio fantastiska människor och en fantastisk mamma på Storholmen, utanför Sollenkroka. Vi åt, drack, badade (sjutton grader!), löste korsord, spelade fotboll (inte jag), åt lite mer, gick tipspromenad (jag + Pelle VANN), spelade Alias och drack lite till. Här är diverse bilder som jag snott från Facebook. Wille och Emelie är sådana HIMLA duktiga fotografer. De har också HIMLA bra kameror. Alla fina bilder har de tagit, alla vanliga/fula är mina. Wille är även en stjärna på Twitter och lyser upp många av mina dagar där, följ honom vetja. För briljans och humor och sådär.

I alla fall. Nu är jag hemma och packar om och imorgon klockan tio går båten till Blidö. Där ska jag hälsa på Darling David, hans man och hans fina hund. Tillsammans med Anton, aka Snipan, far jag. Vi ska plocka blåbär och göra sylt. Jag har med mig stövlar ty i helgen fick jag mitt första fästingbett och det är inget jag vill göra om såhär tätt inpå. Over and out.

Solong

2011-07-15T15:49:00.004+02:00

Nu åker jag till Skärgården några dagar med ungefär de här namnen: Lisa, Ruben, Pelle, Pauline, Wille, Emelie, Ante, Aksel, Nille och Lisa. Man måste åka båt dit, jag planerar att se ut såhär inom två timmar:

Roligast ska bli: TIPSPROMENADEN! Alla som kommer har skickat in två frågor till Lisa, som sammanställt och skrivit ut, och imorgon börjar det roliga. Frågorna kan vara hur som helst, antagligen har folk gjort helt olika (somliga på skoj, somliga om vetenskap, somliga - läs jag - om apor) och när vinnarna koras ska de få ett pris bestående av en presentpåse med paket som var och en nu tar med sig ut på ön och lägger till den gemensamma potten. Detta ser jag alltså mkt fram emot. Ser mindre fram emot att bo i en stuga som Ante kallar för "mögelstugan" men aja, det får också gå. Hej för nu!

Mer ur lådorna

2011-07-15T10:00:00.004+02:00

Att en av mina bästa barndomsvänners pappa, aka pappan i vår grannfamilj, som min familj umgicks jättemycket med, var fotograf känns absolut inte tråkigt såhär i efterhand. Då kan man få se bilder på sig själv, "dansandes balett", till exempel. Jag tycker själv att jag har tydliga drag av apa på de här bilderna.

Jag minns (inte) alla mina män och (absolut inte) hur de (antagligen inte) brukade ta på mig

2011-07-15T09:45:00.006+02:00

Hos mamma fick jag också anledning att gå igenom två proppfulla banankartonger eftersom de skulle flyttas från skogen, till den lilla bostadsrätten. De innehåller det jag inte kunnat slänga från min barndom. Till exempel dagböcker, pärmar fulla med brev och "diktböcker". Jag tror inte jag överdriver när jag säger att det handlar om säkert 20, kanske 30 dagböcker. Och tusentals bilder. Det fanns inte tid (eller ork) för mig att gå igenom allt men ett tydligt tema redan från tioårsåldern var ju det här med killar. Jag var kär i olika personer från vecka till vecka, vad det verkar. Ibland blev jag dödligt kär och då kunde det stanna i flera månader. Ord som "älska" användes friskt. Såhär i efterhand kan jag tycka att det är himla tråkigt att allt alltid handlade om just killar. Det ges alldeles för få ledtrådar om hur jag mådde i relation till min familj, till exempel.

Här har vi en kille som hette Ari som jag "träffade" utanför ett knattedisco i Vällingby, jag måste gått i sexan. På knattediscot var alla nyktra och man köpte läsk i en cafeteria och dansade running man på ett dansgolv. De modiga dansade också tryckare i slutet av kvällen, som slutade ca 21.00 om jag minns rätt. En av gångerna stötte vi alltså in i en kille som rökte och var full och min naturliga reaktion blev att jag ÄLSKADE HONOM. My god.

Sen hade vi en familj som var vänner till min familj. Där hade jag spanat in mellansonen och han var uppenbarligen jättesöt, med hål i örat och allt. In love again.

Sen var det Carl som jag tror att jag var kär i större delen av åttan. Superkär.

På något av sommarloven, tror det kan ha varit mellan sexan och sjuan, åkte min familj till Mallorca till ett sånt stort familjehotell med svenska reseledare som hade "show" varje kväll i restaurangen och dessutom morgongymnastik i poolen varje morgon kl 07.30. Jag föll för en säkert tio år äldre kille som var reseledare och min styvmamma fick fram att han hette något i stil med Ambré (?) i efternamn. Ägnade sedan ett sommarlov åt att drömma om vår framtid tillsammans.

När Twin Peaks började visas på svensk tv fattade inte mina föräldrar att det skulle vara så läskigt samt utvecklas till min största skräck och mörkerrädsla någonsin, så jag fick se det. Började då sova mellan mina föräldrar varje kväll efter programmet visats. Så himla rädd för Bob. Bobby däremot, superkär i.

Det här tror jag handlar om en kille jag hånglade med på åttans avslutning. PINSAMT.

Into the woods

2011-07-15T09:37:00.004+02:00

Häromdagen for jag till mor i skogen. (Snart kommer hon inte att kallas detta längre, eftersom hon blir mor i den lilla bostadsrätten i utkanten av en medelstor svensk stad, men ännu ett tag får det bli "i skogen" som gäller.) Det såg ut ungefär som det brukar göra där. Jag hade sällskap av lillebror och svägis.

Introducing: pärlan

2011-07-13T11:57:00.001+02:00

Nu hemma igen. Brände av en barnatt det första jag gjorde på svensk mark, "alla var där" och det var så härligt att känna semesterdekadens en helt vanlig måndag. Igår satt jag på en bänk i Årstaviken och lyssnade på Karin Broos (OBS: gör det ni med, bästa jag hört) sommarprat, hängde med en åttioårig tant som var helt fanastisk och tittade på båtar i några timmar. Sedan catchade jag upp med först Emelie, sedan Elias. Sedan hände det bästa på länge: jag slog till och köpte mig en gammal cykel! En pärla till rostig gammal damcykel blev det. Så himla lagom fin, gammal, sliten men stabil. Efter att ha förlorat kanske fyra cyklar under mina år i Sthlm ligger det en viss bitterhet slash oro över detta med att vara cykelägare, men vafan. Förhoppningsvis är den här inte så stöldbegärlig. Och jag har köpt ett rejält lås på Clas Olsson. Nu håller vi tummarna för att den får stanna hos mig, åtminstone sommaren ut. Okej.

Det här med båtar

2011-07-10T16:27:00.003+02:00

Eftersom det var sista dagen idag och vi inte är superimponerade av stränderna i Nidri, där vi bor, och busstrafiken på Lefkas lämnar en del att önska, tänkte vi att idag är dagen då vi maxar. Gör av med sista pengarna på bil, moppe eller båt. Moppe kändes läskigast, det är smala vägar utan vägren och en del (läs: många) kör rätt fort och vägarna liknar inte sällan den som kalle anka och musse pigg och långben åker på julafton, ni vet "vem är det som kör egentligen" osv? Därmed kändes även bil en smula läskigt för undertecknad, den enda i sällskapet med körkort. Jag har liksom tagit körkort i Sala, där får man knappt öva på att fickparkera pga brist på fickor. Sedan dess kör jag några långkörningar per år och en del ute hos mamma, på landet. Men stadskörning = ovan. Och slingriga vägar bland berg-körning = jätteovan. I alla fall. Vi provade med en biluthyrare som mest skrattade när vi bad om en bil, han menade att vi möjligtvis kunde få tag på en imorgon. Vi gick då förbi ett ställe som hyr ut små motorbåtar och där var de vänliga och tyckte vi kunde ta en över dagen för femtio euro plus bensin. De verkade så lugna trots att vi berättade att vi inte kört så mycket båt innan (läs: typ aldrig) så vi slog till.

Det hela började mycket bra. Att gasa och ta sig fram var lätt. Att förstå sjökortet (heter det så?) var också lätt. Vi åkte utmed kusten ned till en vik med en fin strand och tänkte lägga till. Det var bara det att vi inte riktigt visste hur man gjorde detta. Det finns inte precis en broms på en båt. När man ställer den i neutralt läge så guppar den ju och far åt lite alla möjliga håll. Och det får inte bli så grunt att motorn och propellern når botten, skulle vi ha sönder den skulle det bli dyrt. Men utan motor är man ganska handfallen. Vi hamnade i en vik där en vänlig tysk försökte förklara hur man gjorde. Det gick sådär, och vi valde att åka vidare i stället. Hittade då en alldeles fantastiskt vacker liten strand på en liten ö. Den skulle vi ha! Jag slängde i ankare och A hoppade i vattnet (med hälften av kläderna still on) och tog ett rep och drog båten in mot stranden, där han band fast repet i en klippa. Allt var logiskt, vi var ensamma, ingen skulle se om vi gjorde fel, det gick bra. Halleluja! Vi badade och simmade och läste och önskade att vi haft cyklop med oss för vattnet var glasklart och botten var intressant. Hur som helst. Vi blev lite hungriga. Styrde kosan mot en hamn på en annan ö som vi varit på igår. Men då hade det hänt något nytt. Vind.

Vågorna var nu väldigt höga och det kändes som att så fort vi gasade det allra minsta så ställde den sig upprätt, båten. Med fören (igen: heter det så?) rakt upp i himlen. Den liksom stegrade sig och föll pladask och hårt mot vågorna, för att direkt efteråt göra detsamma igen och igen och igen. Jag blev nervös bakom ratten och bad A köra medan jag satt längst fram och studsade och fick ont i baken. När vi till slut nådde hamnen fortsatte problemen big time. Hur i helvete lägger man till vid en hamn? Får man bara ta vilken plats som helst eller är de förhyrda? Om vi tränger oss in mellan två gigantiska segelbåtar, kan vår båt liksom repa deras om den svänger runt lite? Bör vi använda ankare även i hamnen? Och hallå, hur BACKAR man? Ska man dra upp motorn? Kan den skrapa mot de andra båtarna? Det var så himla många saker vi inte visste och båten skötte sig inte precis som en bil om man säger så. Det här med broms, jag älskar den detaljen på bilar kom jag på idag. Efter inte ett, inte två utan kanske tre försök att lägga till vid olika små hamnplatser fick vi inse att vi inte riktigt klarade av det och ge upp. Styra båten över alla vågor i vad som kändes som en evighet, jag satt ihopkrupen och skamsen och på gränsen till sjösjuk medan A sammanbitet saxade oss genom vågorna och hemåt igen. Det tog en timme och båten stod upprätt hela tiden. Vilket vi inte heller riktigt visste varför, hade det med båten att göra? Borde man haft motorn i ett annat läge än "längst ned"?

Summa summarum: det är så mycket man inte vet. Och så svårt när det inte finns någon att fråga. Och man är så van att det alltid gör det, att det alltid finns ett proffs i närheten. Och där satt vi, två nybörjare och blev helt nervösa. Eller jag blev det i alla fall. Nervös, arg, skamsen om vartannat. Vi tog oss hem utan större problem och nu sitter jag på hotellet och cirka sveper en öl och är fortfarande uppe i varv. Samt mycket förvånad att det inte var lättare att manövrera en liten himla motorbåt.

Livsnjutet och jag

2011-07-09T08:07:00.002+02:00

Sista heldagen på Lefkas och om vi ska vara helt ärliga känns det rätt bra. Igår vid middagen pratade vi om vad man skulle göra om man hade hur mycket pengar som helst och jag konstaterade att jag nog inte skulle vilja ha det. Eller alltså, jag skulle gärna ha pengar nog för att kunna bo där jag vill, i den storlek jag vill, samt kunna äga en häst eller fem (skoja), men att ägna livet helt och hållet åt livsnjut... nja. Jag är för luthersk? Jag gillar att gå upp tidigt på morgnarna, att ha något att gå upp till. Jag gillar att somna nykter på kvällarna. Och utan att notera den lilla kräkan i munnen när jag skriver det här måste jag också säga att: jag gillar att röra på mig. Vafan? När hände det? Någonstans mellan åren 2008 och 2011 uppenbarligen. Men alltså, jag gillar att svettas lite. Och jag gillar att röra mig mellan flera ställen under en dag, jag gillar att se nya saker och göra nya saker och har svårt för att ligga stilla och äta och slumra. Vilket är vad jag får för mig att livet som rik, i alla fall mitt liv som rik, lätt skulle kunna hamna i. Vilket är det man gör på semester, vilket är det som är helt jävla fab efter veckor och månader att jobbajobbajobba osv, men om vi pratar ett LIV. Ett liv på en båt till exempel. Eller ett liv där man inte jobbar. En hel vinter i varmt land, som mormor och morfar alltid gjorde. Stack till Teneriffa när kölden slog till hemma, stannade ett halvår. Bara livsnjöt. Vet inte om jag skulle klara det, i alla fall inte ännu. Jag skulle förfalla mentalt, tror jag. Skulle i så fall behöva cirka gå en kurs som började varje morgon klockan nio så att det kändes som att jag hade ett jobb att gå till. Kanske tennis. Eller segling.

För övrigt är jag uppäten av myggor och varje bett är mellan en och två centimeter i diameter, buktar uppåt och är ganska så rött. Det ser alltså mer ut som bölder. Och de blir fler och fler för man kan inte vistas i skuggan här utan att de kommer igen, de jävlarna. Knäpptysta och svinsnabba är de. Och jag är jättedålig på att inte klia för det är helt vansinnigt vad det kliar, det liksom smärtar av kli.

Ja, jag kanske börjar känna mig lite redo för att åka hem, ja. Men först: två dagar till av NJUT. Den första, det vill säga idag, ska vi göra det (inte DET, dirty minds) på en ö som ligger lite över vattnet från där vi bor. Färjan går om en timme prick. Den andra ska vi kanske åka ut och segla. Pga solhatt, solskyddsfaktor 30 och parasoll är noll kroppsdelar brända, vilket är toppen. Vi träffade en grekisk restaurangägare igår som hävdade att hans omsättning gått ned till 40% av vad den var för några år sedan, att det har blivit svårt. Han var sjukt gullig också. Hade bott i Sthlm på Åsögatan. Försedde oss med kartor och information om allt vi skulle hinna med sista dagarna. Vi dricksade som det inte fanns en morgondag. Aja. Uppenbarligen måste jag gå nu.

Friday I'm alone

2011-07-08T08:34:00.003+02:00

God morgon. Idag, fjärde morgonen, fick jag till slut gå upp och äta frukost ensam. Med "fick" menar jag inte att det är något jag längtat efter, inte alls, mer att det till slut blev så. Myggorna och de hårda sängarna börjar göra sig påminda när vi ska sova, det blir liksom aldrig riktigt djupt. Man vaknar, kliar lite, dricker lite vatten, somnar om. Tio gånger om natten. Det gör inte så mycket när man inte gör så mycket annat på dagarna än att vila, bada, läsa, slumra, men ändå. Nu äter jag frukost ensam. Omkring mig i frukostrestaurangen: britter. Britter, britter och ännu flera britter. Det sägs att den här ön kryllar av skandinaver men jag undrar. Allt jag hör är brittiska.

Idag måste vi hitta på något att göra som inte är i direktexponering av sol. Vi har smort oss med solskyddsfaktor mellan 25 och 50 exakt hela tiden, varje dag, och själv har jag nog aldrig varit så obränd på en solsemester. På dagarna går jag omkring i solhatt och solglasögon och därunder finns en härlig sun BLOCK från Dermalogica. Åh vad jag alltid överdriver när jag bestämmer mig för något. Hur som helst. Idag måste vi hitta en skuggaktivitet att roa oss med och jag är inte säker på att en bussresa i det här vädret är en toppenidé. Men vad gör man i jäkla Nidri en hel dag utan sol? Väldigt oklart. Därför ska jag nu läsa Apollos turistpärm och kanske hitta något riktigt turistigt skuggigt att hitta på.

Idag: båttur

2011-07-07T20:00:00.005+02:00

Idag gick vi uppför ett berg och tittade på ett vattenfall

2011-07-06T15:58:00.004+02:00

Och ja, det var rätt fint. Synd att jag drack tolvtusen drinkar igår bara. På bilderna ser man hur lummigt det var, oklart om man ser hur otroligt VARMT det var, alltså det går inte att andas i skogen på det här stället. Vi rann, svettades, fick skavsår som hann spricka på båda fötterna, pustade och stånkade. När vi var framme var det liksom härligt men ändå lite "jaha" på något sätt. Man kunde bada/vada där nedanför vattenfallet men det var iskallt så det lät jag bli. Sen vände vi, gick hem och en så otroligt sorglig grej hände på tillbakavägen som hade med tre hundvalpar lämnade att dö i en plastpåse i en soptunna mitt i ingenstans att göra.

Lite mer Lefkas

2011-07-06T08:29:00.003+02:00

Gomorrn! Nu är det onsdag och vi ska klättra uppför ett berg. Vilket i sig känns helt vansinnigt eftersom det är 1. varmt och jag är 2. bakis men aja. Upp för berget ska vi. Cirka 4 kilometer och däruppe väntar ett vattenfall, tydligen. Samt laguner där man kan bada. Här kommer lite bilder från igår.

Hotellets framsida. Hotellets baksida är ej värt att visa kort på, men det är alltså typ ett hus under uppbyggnad/nedmontering samt lite buskar och en jävla massa mygg som är utsikten från balkongen. Längst ned på den här bilden, bakom poolen, finns en Tree Bar!

Tree Bar:en drivs av en brittisk kvinna som heter Angela och kom till Lefkas för 17 år sedan. Innan dess hade hon arbetat på båtar, berättade hon för oss igår. Hon ville även att vi skulle kalla henne Mom, för det gör alla andra här, hon är dessutom mom till kvinnan framför henne på bilden. De driver Tree Bar:en ihop, hon och hennes dotter. Och de gör fantastiska Mojitos.

Mitt uppe på berg finns det små hus. Man undrar lite vilka som bor där.

Någon typ av marknad hade kommit till stan och Angela berättade att det händer 3 dagar i juli varje år. Sedan sade hon ngt om kyrkor och sedan fattade jag inte så mycket mer.

Det såldes mest skräp. Jag köpte tex två nagellack och en mascara för cirka tre euro totalt.

Här väntar vi på maten på en restaurang som heter Mamma Mia, förmodligen inspirerade av filmen dårå.

Älskar stora vita bönor.

Älskar även Retzina.

Det blev kväll där på restaurangen.

Och sen blev det ännu senare kväll. SLUT.

Lefkas, dag 1

2011-07-05T17:31:00.003+02:00

Nu ska jag testa att blogga som en hel drös andra coola personer gör. Det vill säga med bildtexter. Som bakgrund kan nämnas att jag sitter här på hotellet på Lefkas, vi bor i en by som heter Nidri och är 100% about turism, alltså det kan vara det absolut mest turistiga ställe jag någonsin varit på, det är helt perfekt lagom varmt både på natten och på dagen och allt är trevligt och bra och stämningen på topp. Imorgon ska vi leta upp ett vattenfall i bergen och dagen därpå ska vi åka runt på en massa öar med nån båt. Jag tror att vi kommer försöka sysselsätta oss typ varje dag för vi konstaterade ganska snabbt att Nidri liksom inte är ett ställe där det härliga kommer till en. Man får åka lite. Men i alla fall. Här kommer bildtexterna à la whatever bloggare ni säkert gillar och läser därute.

Flygresan gick mycket bra. Jag hade ju varit magsjuk precis innan och hade bestämt för mig att whiskey var bra mot magsjuka. Ett glas vin ingick till maten. Vatten ska man alltid dricka i mängder när man flyger. Egentligen brukar jag aldrig dricka alkohol på flygresor pga mår urselt när kommer fram, men den här resan var ynka tre timmar lång och piloten var så himla rolig, tex när han sa såhär "ja, för er som kan er geografi så behöver jag väl inte berätta att vi passerar Öland till vänster nu och för er som inte kan er geografi kan jag berätta att vi passerar Öland till vänster just nu". Okej det här blev en jättedålig anekdot att återberätta märker jag, men piloten i alla fall. Jätterolig. Lyssnade på Thomas Johanssons och Maria Wetterstands sommarprat. Bra båda två, tycker jag. Den första har varit min chef och den andra har jag röstat på. Lyssnade även på lite av Jättestora frågor men fastnade inte. Kanske pga att temat var krig. Aja. Sen kom vi fram i alla fall. Vänta förresten, när man bloggar såhär bildtextigt och gulligt, ska man hålla sig kort då? Okej.

När vi kom fram var det mitt i natten.

Men sedan blev det dag igen. Jag köpte en märklig solhatt pga har solat för mycket i ungdom och nu börjat hitta härliga pigmentfläckar vid ålder av cirka trettio. INTE KUL. Använd solskydd, kids. I alla fall. Här är någon form av strand.

Ytterligare en bild på detta märkliga plagg jag köpte mig för cirka tio euro.

Sen promenerade vi halva dagen lade oss på något slags solsängar. Den lilla figuren i mitten av bilden ovan är alltså jag, som premiärbadar. Kanske 22 grader i vattnet? Okej kanske 24, men INTE mer.

Här en lite konstnärlig bild på yours truly, in action.

Vi är som sagt noga med solskyddet. Tio, tjugo, tjugofem, trettio, femtio.

När det började bli sen eftermiddag tog vi oss en öl vid stranden. Då fick jag huvudvärk och blev tvungen att gå hem och duscha (och nu: blogga).

Här är bara en ganska lökig semesterbild. Håll till godo.

The battle of the banks

2011-07-04T17:33:00.002+02:00

För ett tag sen trodde jag och min kille att vi skulle köpa en lägenhet, så vi hade möten med våra respektive banker (jag: handels och sweddie, han: nordea) för att kolla upp det här kring lån och så. I mitt bakhuvud var det självklart att han skulle byta till någon av mina banker, men när han varit på det första eller andra mötet kom det fram att de uppgraderat honom till något slags vip-kund. Jaha, tänkte jag. Alla är väl för fan vip-kunder när det börjar osa byta bank. Hur som helst. Han stoltserade med ett kort som han tydligen var väldigt nöjd med, det gick ut på att han skulle få sitta i vip-lounger när han var på olika flygplatser världen över. Som man ju är så himla ofta. Jag vidhöll fortfarande att det där gamla kortet inte var något speciellt att ha. Inte i jämförelse med min SUPERGULLIGA bankperson på handels i alla fall. Han är bäst i hela världen nämligen. Hur som helst. Det slutade ju inte med att vi köpte lägenhet tillsammans, då, och följaktligen stannade vi kvar hos våra respektive banker. Ibland får han biobiljetter av sin smörbank. Tråkiga filmer för det mesta, jag har aldrig gått på någon. Men nu sitter vi här i en himla vip-lounge på Arlanda (han hade plus-en, dör lite på detta) och det är gratis vin och öl och ostar och kex och mackor och internet och livet kunde ju vara aningen sämre om man säger så. Enda molnet på himlen (förutom de utanför, som vi snart flyger igenom) är att Facebook är blockat på min (men inte hans! hur sjukt!) dator och att jag blir helt handfallen då. Minns inte vad man surfade på innan Fejsan. MySpace? Ett annat litet moln som vi inte ska gå djupare in på är att jag blev uppenbart supermatförgiftad i Borlänge. Låg däckad både lördag och söndag och kunde så att säga inte behålla mat. Till slut var det ingen idé att ens försöka. Under bilresan hem från Borlänge igår (jag körde, helt urlakad, smått förtvivlad av måendet) stannade vi till på McDonalds i Enköping. Jag liksom skakade av... något. Och alla åt, såklart de gjorde, man hade inte ätit sedan frukost och det började bli kväll. Men jag vågade inte. Äta. En. Enda. Bit. Fatta hur illa det är ställt när jag låter bli att äta! Jag som ÄLSKAR att äta. Hur som helst. Här i VIP-loungen (haha) får man alltså äta goda grejer hur mycket man vill och jag vågar fortfarande inte riktigt gå loss. Smög i mig en liten fralla och en cola nyss (cola är väl bra för magen?) och tjuvlyssnar när businessmännen pratar brittiska i sina mobiler. Snart hoppar vi på planet och jag ska överväga att berätta för min kille att hans bank kanske inte är så himla dålig ändå.

Packar handbagage

2011-07-04T12:02:00.001+02:00

Och önskar att jag ägde en hatt.

Lite såhär

2011-07-04T11:06:00.001+02:00

Quick hello

2011-07-04T11:01:00.003+02:00

Efter helg av dans, dans, dans landar jag nu i Sthlm i några timmar för ompackning av väska, pillerknaprande pga djävulsk nackspärr samt tio timmars sömn och snart beger jag mig nu mot Grekland. Solskyddsfaktor 30 borde räcka tänker jag. Och AC ska det finnas på rummet. Hör av mig därifrån. Xoxo.