söndag 11 september 2011

RIP PÅ RIKTIGT 2009!

Idag stänger jag den här bloggen. Eller alltså stänger och stänger, jag konsumentupplyser vänligt att det är dags att flytta. Jag har nämligen hittat lösenordet till gamla bloggen, den där allt bloggande började i slutet på 2005, och jag tycker att det vore himla fint att ha alla mina år samlade på samma ställe. Och eftersom jag, personligen, anser att schmarro.blogspot.com är en bättre adress än pariktigt2009.blogspot.com, så har jag lagt allt krut på sistone på att importera alla mina historiska bloggar tillbaka till den.

Med andra ord: det är där jag håller till från och med idag. Vill ni fortsätta följa mig är det alltså en god idé att slänga in den nya rss-feeden i era google readers eller bloglovin eller vad ni nu använder. Här är den.

(Och, vill ni ta tillfället i akt att slippa mig och mitt tjat om pms, hästar, amatörpsykologi, tv och sånt, ja då är det er lucky day, sort of. För den här bloggen is no more. Inget mer kommer hända här. Alls! Den dör! DÖDEN DÖR!)

Så okej. Strax hej, för nu, för här. Men först några korta om vad som hänt i mitt liv sedan den här föddes. Vid årsskiftet 2009 var jag alltså singel. Jag hade mer eller mindre ägnat åren 2006-2008 till något slags introspektion och började komma ut på andra sidan, kändes det som. Att vara ensam var inte längre världens läskigaste och herregud, det gick ju till och med att komma över ett heartbreak eller två. Jag hade en finare och ärligare relation till mina föräldrar än jag haft så länge jag kan minnas. Jag hade en del nya vänner, en del gamla, hade ett jobb som var roligt och givande. Saker och ting började helt enkelt kännas lite mer verkliga igen. Men det var fortfarande som att jag ganska ofta fick stanna till och fråga mig hur det låg till PÅ RIKTIGT, hur jag PÅ RIKTIGT kände inför det ena (eller andra eller den ena eller andra). Det var liksom inte high road till magkänslan ännu men började närma sig. Jag ville vara mer på riktigt och låtsas mindre och uppmuntra mig själv och andra till detta och tja, därav namnet.

På våren 2009 snubblade jag in i en lång person som kom att bli min kille och är det än idag. Det var märkligt, en högoddsare på många sätt, men himlan fint. Och lärorikt. Jag övade på att vara nära på ett nytt sätt och att behålla mig själv i detta. Att liksom inte vara 100% underlägsen och anpasslig eller 100% överlägsen och flyktig, så att säga. Att hitta ett mellanting, något riktigt, där också. Jag hittade tillbaka till ridningen efter 16 års uppehåll och fattade till slut att det finns andra saker som är roliga än att dricka och dansa. OBS mycket viktig insikt, skojar ej nu. I alla fall. Antar att det bara är att säga hej då nu, och att vi ses på andra sidan. Om ni vill.

HEJDÅ! (--->; schmarro.blogspot.com)

lördag 10 september 2011

This monkey's gone to church (=heaven)

Nä men om man skulle ta och gå på lite dop då. Det är vid sådana här tillfällen det är som mest tydligt att jag aldrig köper kläder: alla mina "festligare" plagg är liksom... så gamla! Så fula! Så lumpiga, på något sätt. Och eftersom man (jag) använder "festliga" plagg så sällan vet jag prick när jag senast hade det. Som klänningen jag sitter i nu till exempel. Det var två somrar sedan jag senast använde den. Inte ens då var den i närheten av ny. Aja. Somethings gotta give eller hur man nu säger och vad det nu betyder. I alla fall. Det är lite synd att jag fick ett psykutbrott i morse, en diskussion på tal om sthlms bostadsmarknad spårade ur här hemma och jag fann mig själv skrikande, alltså ni vet när man skriker utan hejd så att det gör ont i strupen efteråt, på min kille. En gång skrek jag ett helt hysteriskt tjut som betydde TYST men bara lät GAAAAIIIAAAH. Hur som helst. Nu har jag lite ont i halsen samt lite svullna ögon men vi är sams igen. Måste köpa en sistaminutenpresent till Julian, som snart heter så även inför "Gud". OKEJ NU HAR JAG BRÅTTOM HEJDÅ.

fredag 9 september 2011

Maria Plaza, farväl

Ikväll säger vi hejdå till Maria Plaza, betongklumpen på Wollmar Yxkullsgatan där jag bodde under åren 2002 till 2005. För er som inte vet: Maria Plaza är, nej jag menar var, ett grått fult hus nära Mariatorget i Stockholm där unga människor som inte stått i bostadskö i hundra år eller hade någon miljon att köpa lägenhet för kunde få små lägenheter till rimligt pris och kort kötid. Man behövde vara under 26 år, vill jag minnas, och faxa in ansökan och gå på en intervju och så var saken nästintill biff. Jag bodde i tre lägenheter i detta hus under denna tid. Först en tvåa som min dåvarande kille delade med en kompis. Sedan en egen liten etta. Sedan en gemensam tvåa som egentligen var två sammanslagna ettor. Sedan tog det slut och jag flyttade ut och hankade runt i andrahand några år. Hur som helst. Ikväll säger vi adjö till Maria Plaza för alltid. Genom en fotoutställning och diskussion. Själv tänkte jag fira minnet av detta ställe med, tja, några minnen från detta ställe.

1. Maria Plaza var mitt första hyreskontrakt i Stockholm. Efter några år i diverse märkliga bostadslösningar där ett pyttelitet rum utan egen toa eller kök kunde kosta 5000 kronor i månaden, eller ett hörn av min fasters vardagsrum, fick jag äntligen ett "hem".

2. På våning 2 - 5 bodde alltså "ungdomar" men på bottenplan bodde äldre herrar som, tror jag vi kan säga, erbjudits en sista chans. De var alla gamla (narkomaner eller) alkoholister som gått och blivit, tja, riktigt gamla. Vid tiden på månaden när soc kom festades det till där nere, när soc inte kom var det ganska stillsamt. Det fanns en matsal på plan 1 där de serverades frukost och lunch. Några av dem lärde man känna. Där fanns Harvey som var husets skojare. Där fanns Curre som lagade bilar på gården dag som natt. Där fanns också en kvinna, minns inte hennes namn men eventuellt Viola, som inte bodde i huset men alltid hängde där, i porten. Hon låtsades alltid stå och spegla sig eller kamma sig när man gick förbi henne, som att hon bara stannat till vid en spegel lite plötsligt innan hon skulle gå vidare. Hon dog sen. Det satt en annons uppklistrad i porten som "vännerna på Maria Bostadshotell" satt in, och upp.

3. I Maria Plaza såg jag min första, men inte sista, heroinspruta. En kvinna satt i tvättstugan en dag när jag tvättade och sade att hon bara behövde byta byxor någonstans. Det gick bra, sade jag och började hänga min tvätt. När jag vände mig om någon minut senare satt hon med en spruta i foten.

4. I Maria Plaza blev jag av med två cyklar inom loppet av ett år. Omöjligt att behålla dem där, trots många lås.

5. I Maria Plaza lärde jag känna nya vänner och bodde nära gamla. Där bodde både Frida, min kille, hans roomie, Morten och Daniel och My och framförallt Tårtan, finaste Tårtan som jag dessutom jobbade med på den tiden. Det var nästan alltid någon som välkomnade till filmkväll eller förfest om man var sugen på det. Man behövde aldrig vara ensam. Aldrig.

6. På söndagarna åt vi pizza på Ricardos, på Timmermangsgatan. Världens godaste pizzor. Kan sakna dem fortfarande.

7. En gång gick en halvgalen man fel och satte sig i Fridas lägenhet när hon var ute för att hämta tvätt. När hon kom tillbaka till sin lägenhet satt han på hennes sängkant och åt en banan ur hennes fruktskål. Han gick inte riktigt att resonera med, så Frida gick ut och ringde polisen för att få hjälp att få ut honom ur lägenheten. När hon försökte återvända hade han rest sig upp, gått ut hallen, och låst. På något sätt anlände polisen och på ett annat fick de upp dörren. Frida var mycket skakad när det hände men i efterhand är något av det roligaste jag vet bilden av, som hon berättade det, poliserna som står och skriker mot mannen som stillsamt äter en banan: SLÄPP BANANEN. NU SLÄPPER DU BANANEN.

8. När det blev slut med min kille och jag behövde flytta ut omgående hade jag inte exakt någonstans att bo. Så jag flyttade ned en våning, till Fridas 21-kvadratare och sov helt sonika i hennes säng på ca 90 cm. That's friendship. That's Maria Plaza.

torsdag 8 september 2011

Äntligen!

Blogger for iphone is here. Hurra!

Igår = the cozyness

Tre min före rida: har håll = fail

Bonde söker fru, avsnitt 1

Igår, efter att ha känt Snipan i tretton månader och varit god vän med honom åtminstone tio, blev jag äntligen bjuden hem till honom för första gången. Observera gärna att vi bott grannar, bokstavligen (två portar) talat, all denna tid och ni förstår märkligheten i att jag aldrig varit där. Hur som helst. Igår var det premiär, inte bara att få hälsa på Snipan utan också för Bonde söker fru. Som vi väntat på detta. Ända sedan i våras då man fick se åtta kandidater har vi väntat och väntat och väntat. Och nu. Äntligen. Kvällen till ära hade Snipan köpt chark och ostar och jag åt mig mätt på en cheddar som vore den en varmrätt. Han hade även tavlor på ungefär varenda centimeter på sina väggar. Det var hemskt mysigt hos Snipan. Jag kände mig hemma direkt (bad om extranyckel men fick ej???) och valde sängen som plats att se Bonde på. Och nu till själva teven.

Bonde söker fru har ju lite av det problemet (och det nog därför jag missat det alla säsonger utom förra och förrförra) att det första avsnittet är rätt trist. Linda ska åka runt i sina snygga ben och gummistövlar till alla åtta kandidaterna och berätta för fyra av dem att de ska få vara med i programmet, och fyra av dem att de får INTE vara med i programmet, men här har du en brevhög, varsågod, ring en av tjejerna/killarna så får du en dejt i alla fall. Som tittare skiter man lite i de som inte ska vara med i programmet. Det är inte superspännande att veta att de ska ringa någon och få sig en dejt. Men vill liksom redan på en gång börja fokusera på de som ska vara med i programmet, man vill klura ut vad de har för tjej- killsmak, man vill gissa hur det kommer utvecklas med dem senare i säsongen, man vill börja lära känna dem helt enkelt. Men det får man alltså inte i Bonde söker fru, avsnitt ett. För då ska det ringas en jävla massa samtal och hälsas på en jävla massa bönder.

Nåväl. Nu finns dock ingen anledning till misströstan eftersom detta kommer ordna upp sig redan i nästa avsnitt, med buller och brak (och speeddating! kanske det bästa på hela säsongen!) dessutom, men lite trist är det allt. Om vi ska säga något om urvalet av bönder som kommer att vara med i säsongen så vet jag inte om de räknar på vem som fått flest brev eller vem som TV4 tror är mest spännande för tittarna att följa, eller om det helt enkelt varit någon omröstning någonstans. Jag kan tänka mig att TV4 blev lite brända förra säsongen då det var så många... tja hur ska vi säga detta... orginal, med, som liksom inte var på ställen i sina liv då de ens KUNDE hitta någon att "älska och ha det fint med". De var socialt missanpassade, några av dem, och det blev ju helt enkelt lite för mycket av lyteskomik och för lite av människor skildrade med värme. Så nu har fyran alltså satsat på lite mer "normala" bönder inför i år, det är ett som står tydligt. Och det är också orsaken att det är lite svårare att beskriva de som kommit med redan efter första avsnittet, men här kommer ett försök.

Bonde 1 är kanske 26 år, kommer från Gotland, är jättesöt på ett lite magert/baltiskt sätt, verkar helt genomgod och liksom man vill bara krama honom och önska honom lycka till. Känns inte som att han kommer bjuda på något fulspel om vi säger så. Antagligen heter han Martin eller liknande och tja, har ej mkt att säga om honom ännu.

Bonde 2 har jag ett extra öga på eftersom han är hästman. Egentligen tror jag inte alls att han är bonde, jag tror att han livnär sig på sina hästar (tävlar, säljer, tränar andra hoppryttare) och kanske inte på något slags jordbruk, men han har alltså gissningsvis kvalat in i programmet pga är "snygg" och "ladies man" och "rik" och liksom en riktigt "dude". Observera alla citattecken. Han är alltså inte SNYGG men tja, han är en sån som kanske kör runt i en cab med en tjusig blondin vid sin sida, på typ Stockholmsveckan i Båstad. Ungefär så tänker jag om honom, SAMTIDIGT som jag får för mig att han verkligen är en "god person" (haha!) och liksom kanske egentligen letar efter något genuint. Dessutom misstänker jag honom för att i sin historia ha valt supersnygga superbestämda tjejer som liksom bestämt över honom och att han kanske skulle behöva lära sig att "blomma ut" mer som person. Det här tror jag kan bli spännande, helt enkelt. Men det beror alldeles på vad han gör för urval när det kommer till speeddejtingen nästa vecka, det kan också bli superförutsägbart och gäspigt. Men jag har en bra känsla inför honom. Jag tror många kommer störa sig. Själv tänker jag gilla until proven wrong. Och han har ju så fina hästar.

Bonde 3 har jag noll att säga om. En snäll gammal man? Mild, gråhårig, eventuellt jobbar han med får eller ulltröjor.

Bonde 4 är ytterligare en favorit. En lesbisk tjej som verkar urgullig och nu slår det mig att därmed söker 100% av bönderna tjejer i år? AMEH! Hallå varsch är killarna som söker tjärlek och ska vara helt tafatta i någon annans hus? Aja i alla fall. Tjejen: verkar fin, rolig, bra, kul. Kanske är hon en smula trist? Nej jag tror hon är kul. Och det är grymt bra + viktigt med lite lesbisk kärlek på bästa sändningstid.

En sista sak om urvalet är att jag är så himla ledsen över att man INTE valde den tokiga tanten med hästen som bet Linda Isaksson i urvalsprogrammet i våras. Hon verkar spritt språngande galen på ett så HIMLA fint och varmt sätt. Säger helt knäppa saker, skrattar mycket hjärtligt åt sig själv, verkar typ vara kompis med sina hästar och söker en karl med "hårda nypor" och åååh, hon hade varit så kul. Fick jag välja hade det varit hon och inte den snälla gubben, även kallad Bonde 3.

Oj, nu måste jag gå och jobba lite för "brödfödan". Här kommer dock, för den som inte orkat läsa/förstått min poäng om att Bonde blir bättre med tiden till skillnad mot Idol tex, som blir sämre, en graf om saken.

onsdag 7 september 2011

Ljusglimtar i mörkret

Försöker lista vad som trots allt är värt att glädjas över.

1. Bonde söker fru börjar idag och jag kommer att få titta på detta hemma hos, och med, Snipan.
2. Jag är frisk och har "hälsan"
3. ?????

:( :( :(

Ånej, vaknade trött och sur. Samt att det regnar svinmycket och jag som brukar gilla det hatar det idag. Samt att jag ska intervjua en person på engelska och det känns som att jag inte kan språket alls. Än mindre innehållet i intervjun som ska ske om bara några timmar. Igår tittade vi på en lägenhet på Telefonplan och känslan vi kom därifrån med var not in a million years. Värdens trevliga beskrivning "markplan bottenplan ej balkong ej uteplats" summerade faktiskt upplevelsen att kliva in där ganska bra. Efter visningen åt vi middag hos Frida, Niklas och lilla Ava. Det var mysigt. Ändå vaknar jag smått olycklig igen idag. Jävla wordfeud förresten. Hur kan man vara så dålig som jag är. Och jävla bloggapp på mobilen. Fungerar inte alls. Jävla regn. Jävla Twitter. Plockar upp favoritappen Period Tracker och jaha. Där hade vi svaret. Nu ba :((( ett tag.

tisdag 6 september 2011

måndag 5 september 2011

Tv-höst, jag älskar dig.

Om ni missade säsongspremiären av Ensam mamma söker kan jag återberätta det lite kort här. Okej here goes. I år är det två mammor och en pappa. Pappan är rödhårig och har vit hy och bor på Kungsholmen (i ett sjuttiotalshus och ganska ful lägga tyvärr) och har två små pojkar som har långt hår, själv har han kort och rödlätt. Hans tjejsmak är åt Linda Rosings håll och alla tjejer han bjöd in såg ungefär likadana ut så mitt ansiktsminne kommer aldrig lära sig vem som är vem så antagligen kallar jag dem alla för Linda. Jo förresten, en av tjejerna var urlik Linda från förra säsongen, tänk hennes äldre syrra, och en var svarthårig med lugg och tjurring genom näsan. Hur som helst. Han verkar hur som helst gilla tjejer med ett visst utseende och helst inte a-kupor till bröst om vi säger så. Och han menade att om hon hade en viss blick så skulle det vara kört, då behövdes det liksom inte lära kännas så himla mycket mer, då skulle han vara kär. Han tog med tjejerna till nåt värdshus och de åt kräftor på nån brygga och en av alla Lindorna blev urpackad och började hålla hans hand och sluddrade och ville sjunga nubbevisor och helst av allt hångla också. Oklart om hon fick, ej när kamerorna filmade i alla fall. En annan av Lindorna hade hund och försökte köra hundtricket, det berättade hon att det brukade funka himla bra. Hunden var liten och menlös (i mitt tycke) och bajsade precis bredvid hans fot och han konstaterade att där uppstod inga gnistor. Slut om rödhåriga killen, det kan gå lite hur som helst känner jag.

Sedan fanns en brunhårig norrländska som var 28 år och gillade att berätta vad som var gulligt med henne själv. Sade till exempel att hon var charmigt stökig, och gulligt tokig, och sådana saker. Jag har väldigt svårt för människor som liksom recenserar sig själva sådär (alltså man kan säga att man är charmig eller stökig eller gullig eller så men att liksom ta en dålig egenskap typ "tokig" och sen lägga till något som gör den dåliga egenskapen bra typ "gullig"), jag vet inte, jag tycker det tyder på enorm brist på självdistans och just självdistans råkar vara en av mina favoritegenskaper så jag är skeptisk mot denna norrländska. Plus att hon verkligen gillar muskler och där går våra smaker isär också. Alltså man får ju ha annan smak än jag förstås, men ni fattar. Hur som helst. Lillis gillade henne och jag gillar ju Lillis så vem vet, det här kanske kan ordna upp sig. Hennes killar var av varierande ålder och utseende och stil och jag minns typ ingen av dem. Jo haha, nu minns jag, hon tvingade ju alla att komma och berätta ett skämt för henne där hon satt på en bänk nånstans i skogen. Hej superkonstig situation? Komma fram som på skämt-audition och ba DET VAR EN GÅNG EN RYSS, osv. Det enda jag minns från killarnas skämt var att en av dem drog den där om en persilja och finlandsbåten och att hon inte fattade skämtet.

Allra sist ska jag berätta om den sista tjejen. Min favorit. Hon var 21 år och svinduktig på fotboll och verkade vara superhärlig och rolig. Hon gillade nog killar med tatueringar och lite "rockig" stil möjligtvis. Minns ingen av hennes killar förutom en stackare som skrivit en dikt till henne som han skulle framföra inför alla vid ett middagsbord. Det var egentligen mer av ett tal, men eftersom han var så nervös glömde han bort det redan efter orden "jag har aldrig hållit ett tal innan men nån gång ska väl vara den första så..." och det blev superawkvard stämning. Som om det inte räckte där avslutade han talet med att han hoppades att hon skulle välja honom och de skulle skaffa barn snart och det var riktigt upplagt för att nån elak skulle börja skratta men NEJ, detta hände ej, hon var helt snäll och sade att det var ett fint tal och det tyckte jag skvallrade om att hon var en varm person och tja, hon är min favorit.

Slut på referat.