You die when you're young

Det är trevligt att se att min lillasyster verkar ha bättre tur i kärlek än jag hade när jag var tretton. Herregud. Då var det ledsna dagboksanteckningar för hela slanten, och typ noveller som skildrade händelser som aldrig blev verklighet. I sexan var jag är i ett par tvillingar som båda var kära i min bästis. Eftersom båda inte kunde få henne hade jag "tur" och fick umgås mycket med dem, leka pyamasparty och hålla handen och sådär. (Samt åka till badhus och "låtsasdränka" varandra vilket i princip, tänkte man, bergis betydde att man var ihop vilken sekund som helst). I sjuan hade jag flyttat till Sala och var skitkär i en rödhårig kille i min klass som var sjukt bra på att dansa bugg. Tävlade och sådär. Värsta rytmiska. Jag var urkär, säkert en halv termin, det fick han aldrig veta. Sen blev jag lite kär i nån annan i klassen och sedan växlade jag till en i nian när jag började åttan, honom fick jag hångla med och han tog mig på de ickeexisterande brösten en natt på parken och sedan florerade ett rykte att jag hade bomull i bh:n. Obs inte sant. Det hette PADDAR och man hade dem i stl 70A. Faktiskt. Sen lämnade jag barnen i nian och började stalka/älska äldre killar, företrädelsevis med långt hår och utan arbete. Typ i tjugoårsåldern var jag på banan på riktigt, med besvarad kärlek och sådär, jävligt sent faktiskt. Grattis lillasyster till icke-mottaglighet för dåligt genetiskt arv.

Varde ljus? Ja det var det.

Okej. Ljuscaféet. Lite spezielle, om vi säger så. Vita kåpor och vitt ljus, en budgetfrukost som tagen från ett hostel i Amsterdam. Och så vi fyra, som satt och pratade med små bokstäver. Jag spillde ned min vita dräkt med tomat. Och kaffe. Och det var lysrörsljus och helt klart ett trevligt sätt att börja dagen men liksom ändå. Skulle det här verkligen funka? Kanske inte toppat att fråga mig som kanske minst lider av just trötthet (sömnbehov: 6-7 timmar/natt och kan alltid gå upp snabbt utan snooze utom dagen efter blodlämning men det är en annan historia) men jag var mest där för "ny upplevelse" samt "frukost" = två favoritgrejer.

Elias igår. Jättefint, både spelning och kalender. Den sistnämnda ser man lite mer av här, på en italiensk blogg om jag förstår saken rätt. IRL-kalendern köper man för 150 pix på Louie Louie på Bondegatan. Seså.

lajjan lajjar

Skickar vidare

Haha åh Alex om att vara på föräldrakurs och tävla i smyg mot andra nyblivna föräldrar. Här:

Genast började jag jämföra mitt barn med de andras. Upptäckte till förtvivlan att en unge redan satt obehindrat på rumpan. Det var mycket upprörande att se - Charlie är inte ens i närheten av att kunna sitta på det sättet. Jag stirrade hatiskt på barnet och blev alldeles förtjust när hon till slut tappade balansen och föll ihop i en hög.

Nu sitter väl ni och undrar vilka som nominerats till P3 guld

Då kan jag berätta att det gjorde de här. Mina åsikter i kursivt.

Årets artist
Amanda Jenssen – Happyland
Jonathan Johansson – En hand i himlen
Lars Winnerbäck – Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen
Markus Krunegård – Prinsen av Peking
Miss Li – Dancing the whole way home

Årets grupp
Fibes, Oh Fibes – 1987
Ingenting – Tomhet, idel tomhet
Kent – Röd
Mando Diao – Give me fire
Takida – The darker instinct

Årets nykomling
Erik Hassle
Fever Ray
Lorentz & M. Sakarias
Maskinen
Miike Snow

Årets låt
Agnes – Release me
Erik Hassle – Hurtful
Mando Diao – Dance with somebody
Markus Krunegård – Hela livet var ett disco
Promoe – Svennebanan

Guldmicken (tilldelas årets bästa liveakt)
Jenny Wilson
Lars Winnerbäck
Miss Li
Promoe
Takida

Årets dans
Adam Beyer – Samlad produktion
Axwell – Samlad produktion
Dada Life – Just do the dada
Fever Ray – Fever Ray
Samuel L Session – The man with the case

Årets hiphop/soul
Lorentz & M. Sakarias – Vi mot världen
Mohammed Ali – Processen
Näääk – Näääk vem?
Promoe – Kråksången
Stor – Nya skolans ledare

Årets pop
Deportees – Under the pavement – the beach
Fever Ray – Fever Ray
Fontän – Winterwhila
Miike Snow – Miike Snow
Taken By Trees – East of Eden

Årets rock/metal
Abramis Brama – Smakar söndag
Babian – Fullproppad, listtoppad, livrädd & uppstoppad
Gösta Berlings Saga – Detta har hänt
Satan Takes a Holiday – Satan takes a holiday
Switch Opens – Switch Opens

Ont ont ont

Nej alltså nu är jag benägen att följa Aras, och inte läkarnas, råd här och inte äta mer järntabletter. Såhär kan det inte vara poängen att man ska må efter blodgivning. Krampmage som sträcker sig 24 timmar efter intagen järntablett. Orka.

What a man what a man what a man

Åh lyckliga jag, jag fick spontanbesök ikväll. Älskar sådana. Älskar plingplong på dörren enter granne och mycket saknad vän i en och samma person. Älskar te och glögg och pratprat och bränna skiva och titta på trailers på youtube och på teve och ost och kex och allt det där. Vill inte att han ska flytta utomlands men det tänker han alltså göra vare sig jag känner för det eller inte. Dessutom var det första gången vi långhängde på säkert ett halvår, kanske mer. Varför blir det sådär. När man bor grannar och allt.

Innan dess var jag en kort sväng på en mycket fin tillställning som firade att Non Smoking Generation fyllde trettio. Min vän och duktiga frau stod för mycket av arrangemanget. Var imponerad + glad i maten. Lika bra att passa på eftersom aptiten kommer varannan dag såhär i äta järntabletter-tider. Fy vad dåligt jag mår av dem.

Imorgon firar Elias ny singel och ny pinupkalender. På högkvarteret. Det är förresten lite roligt att två av dem jag håller mycket kära+nära slår till och gör kalender på tema manlighet. Förut var det jiddan. Nu är det Elias. Så i alla fall. Imorgon kväll på Högkvarteret. Dags för kalendersläpp och singelsläpp. Jag spelar lite skivor och sen spelar Elias live. Det är gratis inträde. Kom dit!

Ps: de som fotat Elias heter Pär Kjellén och Olle Kirschmeier och de jobbar med världens bästa rockfoto.

Anledning att stanna inne på tisdagar

Vilken skämtrubrik, jag stannar alltså inne måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar och klarar mig alldeles utmärkt utan anledning men nu har jag i alla fall upptäckt en så håll till godo: Louis Theroux. På nian. Säger bara det.

Reality: käck

Igår pratade vi om åldersnoja. Eller ok, kanske inte åldersnoja så mycket som att få panik av tid som går. Att inte tycka om nyår för att det symboliserar tid som går och ungdom som flyr och alldeles nyss var det 1999 som blev 2000 och nu ba: tio år senare. Eller att få paniken av att snart fylla trettio. Och så vidare. Och jag både kan och inte kan relatera till den där känslan, jag vet precis hur det känns men jag känner typ inte så längre. Alls! Jag kan lyssna på en låt som är fem år gammal och liksom bli nostalgisk och titta på gamla kort från dansgolv eller resor eller you name it men det är alltid, och då menar jag fan alltid, med den överhängande känslan av att jag inte vill tillbaka dit. Jag vill inte vara femton igen och jag vill inte vara tjugofem. Jag vill absolut inte vara där jag var när jag var tjugotre och tjugosjuan ska vi inte tala om, nejtackaldrigmer. Det har inte med åldrarna i sig att göra och jag kan absolut tänka mig (slash vilja) att inte åldras utseendemässigt from now on, men alltså TIDEN. Det blir ju lättare va. Det blir bättre ju. Eller är jag bara dum i huvudet nu?

Typ jag tänker såhär och det försökte jag förklara igår. Att nånstans vid hmm kanske 27 (för mig) så kom The Big Kris, den som handlade om att det inte längre fanns så jävla många ursäkter för att inte ha gjort allt det där man sade "inte nu men sen" om tidigare. Resorna man skulle göra sen och jobben man ville ha sen och relationerna som inte funkade men man skulle ta tag i sen och livet man liksom fortfarande tänkte skulle ordna sig till sen. Men att då nångång så kom något slags breakdown och man fick räkna om. Typ jaha jo men jag hade ju tänkt att någon gång kanske utbilda mig till terapeut men är jag verkligen beredd att gå tillbaka till studiebidrag och leva på 6000 spänn i månaden och vara äldst i klassen och plugga fem år till? Vill jag det så mycket så att det är värt det? Vill jag det egentligen alls mycket med tanke på att det inte blivit av? Nä, kanske inte. Och så vidare och så vidare titta närmare på *insert valfri sak man inte gjort* av *insert valfri orsak*.

Ja i alla fall, så räknar man på det där och kommer fram till några jävligt nedslående insikter typ saker man ger upp och saker man inser att man kanske kommer få nöja sig med. Vilket i princip låter som att ge upp innan ens halvsprunget lopp, jag vet. Men sen, också, saker man bestämmer sig för att behålla och jobba på och ta tillbaka och sen, känslan sen, den är den jag har nu och det är den som inte kan relatera helt längre till panik över tid som går, och typ kort tålamod med den paniken. En känsla av ja men GÖR det där då om det är viktigt för det går att göra om du vill det tillräckligt mycket och ska du ut och resa så åk ut och res med dig och ska du byta bana så byt bana då för det går att göra och ska du byta relation så byt relation för det går också att fixa. Och har du vänner du hade roligt med som du tappat kontakten med så TA UPP DEN igen för det går också. Det är din ekvaktion att göra. Sakers viktighet minus efforten att göra dem = plus eller minus, det finns alltid en ekvation, det finns alltid ett val därbakom. Om än passivt. Inget är liksom kört, bara att det ligger i dina händer och inte kommer av sig självt på det sättet man hoppades på innan. Reality check. Det vill säga: det är mitt ansvar att komma på var jag vill stå i mitt liv nu och det är mitt ansvar att ta mig ditåt och att känna att riktningen jag går är den jag vill gå åt och om det inte är det så är det inte tidens fel utan mitt eget och då är det jag som har some thinking to do. Reality: käck. Superkäck.

och himlen därtill

Det här gör vi på nyår

Hej alla som inte har planer för nyårsafton men vill göra något fint och roligt i grupp. Det vill säga fint och roligt som i fin utsikt över staden (Stockholm) och fint sällskap och fina artister och så. Ni ska köpa biljett jävligt fort och det gör ni här. Och sen ses vi där. Okej?

And then i see a darkness

Dagens mest udda mail. Eller ok, mailet är inte så udda men det det innehåller.

Hej carolina,

Alldeles nyss gjorde du följande bokning på iglo ljuscafé:

Datum: 2009-12-03
Tid: 08:00 - 09:00
Antal platser: 3

Ja alltså. Jag tänker att man ska prova allt utom heroin minst en gång i sitt liv, jag tänker att man inte ska säga nej till nya upplevelser, jag tänker att det är förjävla mörkt just nu. Typ så.

Dåså. Jul.

Mammahelg, horse show, lite så

Okej, ingen svarar telefon idag. Vad hände igår egentligen? Varför vill ni inte prata med mig? MAXAD pott på självömkanslotteriet idag alltså.

Själv har jag varit med fina mamma, både fredag och lördag. Igår åt vi hamburgare på Momma och blev så mätta att det en kort stund såg ut som att jag inte skulle lyckas ta mig ned till Debaser, men lyckligtvis ordnade det upp sig. Port O'Brien var bra! Debaser slussen var BRA. Min brolla hängde med, och en kompis till honom som var tio år yngre än jag. Inte för att det spelar någon roll men ändå. Tio år yngre. Där stod vi och kompishängde i baren på Debaser och var tio år olika gamla. Sen kom Lillis och där fanns Göran och det var nittiotalshårdrock på dansgolvet och jag hade ROLIGT. Kära gamla debban. Var kära gamla vännerna var vet jag dock inte för ingen annan kom och ingen hörde av sig heller. Buhu.

Känsla idag: bortglömd.

Men snart: Stockholm Horse Show i Globen. Jag är jättetaggad! Inte att förväxla med jetlaggad, det är jag icke.

Såhär:

Igår när jag och den snabbt försvinnande anemin låg på soffan och tyckte synd om oss själva och just hade ätit världens äckligaste *järnrika* middag bestående av broccoli (kokt), brysselkål (kokt), keso (paprikasmak), fetaost (vanlig fetasmak), paprika (skivad) ringde Elias. Han hade fått sluta tidigare från cafét bredvid mig där han jobbar och frågade om det kunde funka med en spontanpåhälsning. EH, JA. Plötsligt fick kvällen en mening och det fanns anledning att sätta på tevatten och duka fram pepparkakor och ta sig upp ur soffan. Okej lögn på sista, soffan är liksom the place to be hos mig, men ni fattar. Ett torsdagsbesök. I soffan. Yay! Vi lyssnade igenom hans nya skiva som *reklam* släpps i februari och låter jättefin och pratade och RELLASJONER och sånt. Sånt man gör. Sen fick jag massage och det kunde konstateras att min rygg nuförtin inte alls mår lika bra som back in the days när vi hängde mycket. Alltså utan inbördes relation, det bara är så. Stel och hård och sned är den numera. Sedan gick han hem och innan dess hade vi avslöjat för varandra att vi i hemlighet (iaf jag) och mot vår vilja (iaf jag) rågillar den här låten.

Idag: kiss-släpp. Och mamma-besök.

Fenomen

Carolyna säger:
när hur och var rör du dig från kontoret
frida säger:
kul att du frågar!
jag vet inte
jag går: snar
t
går nog hemåt
går by feet
Carolyna säger:
ok, som i "går"
frida säger:
jag tror det
ska du bussa?
Carolyna säger:
jag tror det
fast fan, ingen remsa
kanske går en bi
t
med dig
hala jävlar, de där t:na

Middagsplan: blodpudding

Hej här sitter jag och har lite anemi. Ville bara berätta det. *blek om nosen* *fast inte värre än förra året vid den här tiden*

Nu: upprätt position men inte så mycket mer

Kollar på frågor och svar, hittar det här inte så lite deprimerande:

Blir jag trött av att ge blod? - De flesta känner ingen skillnad. Nytt blod bildas ständigt. Efter en månad finns normalt antal röda blodkroppar i cirkulation igen. Vita blodkroppar och blodplättar har återbildats inom ett dygn.

Hejdå alla föreställningar om att jag är en supermänniska med superfysik och superblod och supergener. Jag är inte överlägsen, jag är inte ens normal, för DE FLESTA känner ingen skillnad. Fy fan. I'm a weak-o. Mitt blodvärde på 27 var tydligen inte TOPPEN, det är bara strax över godkänt för att få lämna. Usch blä. Vill bara sova och äta blodpudding och bli som jag var i förrgår nu.

Annan, roligare grej: jag var på/i Globen i morse på möte. Nere på planen förbereddes Stockholm International Horse Show och lite olika hästar (och människor) övade på något slags tornerspel. Fort som satan gick det. Och det klickade av hovarna när de galopperade och gubbarna hade flaggor i händerna och såg ut som de skulle krocka med varandra. Dit ska jag på söndag. LÄNGTAR. Eklektisk vecka jag kommer ha ändå med musik Markus Krune och Port O'Brien, filmfestivalfilmer, kattmässa och horse show. Pepp pepp.

ute ur leken

Okej, då noterar vi allihopa: inte ge blod mitt i veckan mer. Jag är en sådan slagen hjälte nu att det är bisarrt. Är det såhär de som är trötta har det? Alltså, stackars dom! Det är fruktansvärt, började på eftermiddagen igår när jag blev liksom vinglig och svag i musklerna. På kvällen somnade jag nästan sittande och trots att jag var vaken innanför ögonlocken så kunde inte kroppen röra sig en millimeter, det gick inte ens att öppna ögonen för att svara på tilltal. Imorse kunde jag inte gå upp ur sängen, det gick bara inte. Som en hösäck låg jag, mådde inte dåligt eller hade ont men mattheten, den gick inte att vinna över. Fick te och juice och macka i sängen av världens bästa, orkade inte lyfta mig till sittande, liksom nästan lapade i mig dryck och smörgås. Nu upptvingad, på väg till möte. Otroligt under ytan. Och det anmärkningsvärda här är alltså att jag inte på minsta sätt känner mig sjuk, jag är bara fysiskt urholkad, utmattad på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Jag är nästan alltid pigg. Jag kan aldrig sova mer än sju timmar. Tänk om det är såhär det känns att bli gammal. Då vill jag inte bli det tack. Forever semi-young, please.

Mvh,

besviken på fysiken